05
november
2013

Med mössan i hand...

Riksidrottsförbundets två tyngsta medlemmar – ishockey och fotboll – har inte gjort några lysande affärer på sistone. Hockeyn har bränt sina pengar på två egna VM-arrangemang. Fotbollen har dribblats bort totalt i samband med det stora arenabygget i Solna.

För hockeyns del har detta inneburit att man tvingats låna pengar av RF, en organisation man i ett skede (kampen kring bolagiseringsreglerna) helst hade klarat sig utan.

Fotbollen sitter nu med en förlustbringande Svarte Petter i en omgivning där alla andra drar nytta av arenabygget. Solna får fler bostäder (och ökade skatteintäkter). Företagare, butiksinnehavare etc jublar över att arrangemangen drar folk som gör av med pengar. Men själva arenan är en ekonomisk olycka.

Därför har de kommande play off-matcherna mot Portugal blivit kortsiktigt livsavgörande för SvFF. Ett extra utsålt hus. Ett möjligt VM-avancemang. Allt för att få in pengar för att kunna driva verksamheten vidare.

Om, jag säger om, landslaget går på en mina mot Portugal. Vad händer då? För det första blir den nya situationen något som inte alls går ihop med SvFF:s storvulna självbild. Här har vi i så fall idrottsförbundet som aktivt motarbetat ett vinter-OS i Sverige, som har gjort vad man kunnat för att vakta sina kommersiella marknadsandelar, men som trots det blivit lurade upp på läktaren med driftansvar för en anläggning som blöder 200–300 miljoner per år.

Då är det svårt – men kanske ändå nyttigt – att ställa sig utanför RF-kansliet med mössan i hand och med svag röst be om "ett litet tillskott". Kan bli verklighet förr än någon anar.

29
oktober
2013

Sjabblets nya innebörd

Det kom inte som någon överraskning att Landskronas vingklippta lag inte orkade stå emot på Stadsparksvallen i måndags. Med två spelare avstängda för misstankar om inblandning i uppgjorda matcher var det liksom inte läge för den stora tändningen. Än så länge kan de båda gömma sig i den klunga bestående av det dussin A-spelare som inte var uttagna till måndagens match. Men alla initierade vet vilka det handlar om.

Det läskiga med den här affären är att sjabbel och håglöshet – ganska vanliga inslag i svenska elitmatcher – i fortsättningen kommer att betraktas på ett nytt sätt. Inte på det gamla viset ("Otto hade en dålig dag"), utan på ett nytt sätt ("Otto är en dålig människa"). Framförallt kommer väl målvakters tappade bollar att nagelfaras ingående ...

• I skymundan vinner Malmö FF sitt 17:e SM-tecken. Detta sedan man sålt sin spjutspets (Rantie) och ersatt honom med en mittfältare (Molins), som i straffområdet beter sig som en humla – en sån där insekt som flyger fast den egentligen inte kan. Många skitmål blev det.

• Passa också på att suga på den blågula U17-VM-karamellen. Japan hade (dessbättre) fått hela fotbollens idé om bakfoten, vilket hjälpte pojkarna till kvartsfinal.

Dock känns det här lagets framfart lite som när gymnasisterna framme i juni står på ett lastbilsflak och försöker göra intryck på den vuxenvärld man dittills bara betraktat på avstånd.

Hur många av dem kommer att gå hela vägen till A-landslaget? Hur många av dem kommer att vara förvandlade till vrak om sisådär nio år när den sittande förbundskaptenen håller fast vid gamla stofiler medan U17-hjältarna fortfarande kallas "unga och lovande"?

Det intressantaste är nog förresten vem som är förbundfskapten 2022.

22
oktober
2013

Hamrén sin egen fiende

Lottningen är klar och VM-kvalets play off står för dörren. Men det är inte Portugal som är problemet. Detta alldeles oavsett vad Anders Svensson tycker.

Problemet finns istället i den spelkultur som grundlades av Tommy Söderberg, Lars Lagerbäck och Roland Andersson – och som på sistone förskingrats av Erik Hamrén. Allt började 1998, när den förstnämnde efterträdde Tommy Svensson. Ett spelsätt baserat på kunnande, erfarenhet och individuell skicklighet ersattes av ett förbundsfabricerat kollektivtänk.

Sverige har sedan dess varit med i sex mästerskapsslutspel. Tre gånger har laget gått vidare från gruppspelet. Samtliga tre gånger har laget åkt ut direkt.

Trion Tommy-Lars-Roland förvaltade ett landslag som lärde sig att (oftast) styra genom kvalet. Men spelet utvecklades aldrig från det ängsligt avvaktande. I slutspelsgruppen framträdde begränsningarna och i den eventuella utslagsmatchen var det helt kört. Allting blev plötsligt så stort, så stort. Ni minns säkert kaoset kring straffläggningen mot Holland i EM 2004.

Sedan dess har Erik Hamrén introducerat rajraj-fotbollen – vinn matcher som ingenting gäller, åk dit så det brakar när allt står på spel. Zlatan styr och favoritspelaren Lustig prenumererar på en plats han inte kan fylla.

Med tanke på det sistanämnda är det med en oerhörd tillfredsställelse som jag noterar att Lustig (om han nu inte får ont i lilla ljumsken) kommer att ställas mot en av världens absolut bästa spelare, Cristiano Ronaldo, som brukar börja sina raider ute på den kanten.

Vilken halsduk passar bäst i Lissabon? Medan lösningarna på den frågan analyseras räknas det svenska lagets alla svagheter samman. Resultatet kommer att motsvara summan av flera års vanskötsel.

15
oktober
2013

Pia – ensam men bäst

Samtidigt som svenska landslaget lyckats ta ut kursen mot Brasilien tilltar jönsandet kring fotbollsförbundets flaggskepp. Egendomligheterna avlöser varandra. Presschefen svarade möjligen för en freudiansk felsägning när han presenterade Zlatan som "förbundskapten".

Zlatan själv ansåg i slutet av mötet med Österrike att det var läge att straffa ut sig från nästa match genom att ta ett gult kort.

Johan Elmander försökte sedan påverka protokollet genom en hisnande filmning. Stiligt, Johan, men dessvärre en bräftelse på att du saknar både insikter och yrkesheder.

Efteråt skippar Zlatan intervjuerna och lägger istället ut bilder inifrån omklädningsrummet på sin app. Den KGB-mässige landslagschefen Richt blev förtvivlad (han kan stoppa Tom Alandh, men är maktlös mot Zlatan). Den riktige förbundskaptenen Erik Hamrén sade ingenting. Ordföranden Karl-Erik Nilsson sade ännu mindre.

Någon dag senare kom det allra bästa. Som en oavsiktlig (?) kommentar till de senaste turerna framträdde damkaptenen Pia Sundhage i förinspelade Partaj på Kanal 5. Man kan bara konstatera att de kufiska figurerna (Hamrén, Zlatan, Isaksson, Schelin+Pia själv m.fl.) var fångade på kornet.

Viktigare är dock att Original-Pia på egen hand serverar en mer distanserad syn på fenomenet på fotboll (och sig själv) än vad hela förbundskollektivet har kunnat prestera sedan styrelsefylleriet under Italien-VM 1990.

Bäst blir naturlitvis efterspelet – Hamréns giftiga blickar mot Sundhage vid förbundskansliets kaffeautomat. Dessvärre kommer väl Sundhages uppvisning att kräva att hon "måste talas tillrätta" internt. Det kostar att vara bra. Det är så det går till i medelmåttornas mausoleum ute i Solna.

08
oktober
2013

Tystnadens regemente

Det har varit tyst från Svensk Elitfotboll på sistone. De svenska toppklubbarnas marknadsföringsorganisation (något annat är den ju inte) tiger och har inte på länge påpekat vilken "bra produkt" man har att sälja.

I glädjen över att nästa år slippa betala polisnotor har man samtidigt tvingats konstatera att det finna en hel del löss i fanan och – det skall vi ha väldigt klart för oss – i svensk fotboll tar man debatten internt. Men hur m,an i så fall debatterar med klubbar som är del av problemets kärna (AIK) vet jag inte.

Bortsett från att själv kärnan är rutten, så börjar det nu också att synas utanpå själva frukten. Det har (utifrån) länge påpekats hur hopplöst det är med en toppserie som varje år ser ett nytt mästarlag. Just nu sätter resultaten i varje allsvensk omgång problemet i blixtbelysning. Vart och ett av topplagen har så pass påtagliga brister i sina lag att inget av dem är kapabelt att på beställning avgöra kampen om mästarpokalen.

Just nu vinglar topplagen fram, till synes utan lokalsinne. De påminner om Dorando Pietri, italienaren som ledde maratonloppet i OS 1908 när han kollapsade och hjälptes på benen. Detta skedde i all välmening, men tävlingsledningen hade inget annat val än att diska honom.

På samma sätt känns det med toppstriden i årets serie – en rad vinglare där ingen är en värdig mästare, och ingen framförallt håller att skickas ut i ännu ett (utsiktslöst) kval till Champions League.

Fansen – som är en del av problemet och inte alls så fantastiska som de ofta framhåller själva – manifesterar både sin makthunger (gentemot impotenta klubb- och förbundsledare) och sin utomordentligt usla smak genom att fortsätta tända dessa eviga bengaler, "för stämningens skull". Ingenstans nämner man hur förtvivlat usel den fotboll är som spelas.

01
oktober
2013

Rätt beslut av Elfsborg

Elfsborg sparkar sin tränare Jörgen Lennartsson. Klubbens ordförande Bo Johansson använder klyschan"proaktivt inför nästa år" när han motiverar beslutet. Det hindrar dock inte att kapningen är både välmotiverad och "i rättan tid".

Det krävs inget snille för att inse att det rör sig om ett ultimatum från spelartruppen. Detta sedan laget under lång tid spelat på 60–70 procent av sin förmåga.

Att Lennartsson sparkas fem seriematcher före slutet är irrelevant. Det viktiga är att det fortfarande återstår fem matcher i Europa League. Klubben har helt enkelt inte råd att skämma ut sig på samma sätt som Malmö gjorde när man hösten 2011 fick spel i Europa League (istället för Champions League) att framstå som en kvarsittning.

Lennartsson, som tidigt valde att satsa på maffiga nattmackor framför att odla en egen spelarkarriär, är en förbundsbroiler ut i fingerspetsarna: Ingen egen spelarpraktik att falla tillbaka på – desto fler dogmer och desto fler tomma fraser. Att Elfsborgs spelare sedan länge slutat lyssna på tröttsamheterna är uppenbart. Förhoppningsvis kan Klas Ingesson få in lite syre i kabyssen, samtidigt som han räddar en av seriens högst värderade trupper från att falla samman.

• För övrigt frågar vi oss hur det står till med minnet hos AIK:s ordförande Johan Segui. Att inte veta vem man har kramat, och om vederbörande var maskerad eller, är högst oroväckande. Det tyder på ett bristande omdöme (minst, här går att vara hur elak som helst). Men det tyder allra mest på att allt han sade framför kameran i Uppdrag Granskning – angående klubbens kontakter med det som vi kan kalla "element" – var rent skitsnack.

24
september
2013

The botten is nådd

Bevistade sistlidna helg en s.k. allsvensk match. Två lag på nedre halvan – det ena desillusionerat, det andra i sitt naturliga predikament.

Av de 22 på planen verkade ingen särskilt intresserad av spelet som sådant. Det var stundtals rena farsen. Det maskades (redan vid 0–0). Man lufsade mangrant fram till sina positioner vid alla fasta situationer. Bollen slogs efter lång tvekan in framför mål. Ingenting hände.

Den spelare som fick matchens enda friläge antogs allmänt ha fått alldeles för lång (!) tid på sig. Hur som helst: Ingenting hände. Det andra laget startade för säkerhets skull med en spelare av typen "slitvarg" på topp. Han var inte närheten av någonting. Aldrig någonsin.

En av gossarna på plan glömde för en skottsekund (ha ha) bort sin tränares givna order, och klappade upp ett långskott i nättaket. Det var det enda ögonblicket på hela matchen som påminde om fotboll. Jisses vad han måste ha blivit utskälld av sin tränare efteråt.
Motståndarnas målvakt korsade planen i slutskedet, för att försöka ställa till någonting på en hörna. Han lyckades. Nästan. Han vräkte undan en motståndare och straffades för den vårdslösheten med en frispark. Vid kontringen hängde ett andra mål i luften.

Det var plastgräs, det var ett spel som i sekvenser påminde om 70-talshandboll eller bandy – två sporter som varit på väg att dö i de perioder där man hela tiden sökte frikast eller frislag. Det var inte ens surrealistiskt. Det var bara så bedrövligt uselt. Och, på sitt sätt, helt i fas med Elfsborgs insats borta mot Red Bull. Vaddå Svensk Elitfotboll? Byt åtminstone namn.

17
september
2013

Inget guld till Malmö FF

En gång för mycket länge sdan – det var (om jag minns rätt) våren 1981 – yttrade Malmö FF:s dåvarande ordförande Hans Cavalli-Björkman orden "Man spelar inte fotboll med tusenlappar".

Detta skedde i efterdyningarna av en spelarförsäljning. Målvakten Janne Möller hade gått till Bristol City för 800.000 kronor. MFF höll hårt på sin princip att inte stoppa spelare som fick anbud utifrån.

Men man hade å andra sidan svårt att just då hitta rätt ersättare. Just året 1981 markerade en svacka för klubben, som såg sitt A-lag landa på femte plats i Allsvenskan.

Nu aktualiseras den gamle bankirens ord. MFF har sålt sin bäste anfallare Tokelo Rantie, vilket har gett ett tillskott på ca 10 mkr. Men när laget i måndags tog emot Djurgården, en match som laget räknade med att vinna för att på så sätt dra ifrån i toppen, tog det tvärstopp.

Affären gjordes efter att det svenska transferfönstret stängt. MFF fick pengarna, men k-u-n-d-e inte köpa en ersättare. Utan Rantie finns varken idéer, sting eller skärpa. Tränare Norling måste tycka att spelarmaterialet är fattigt eftersom han satte hemkomne kantspelaren Molins som spets tillsammans med Magnus Eriksson.

Inte ens idag, 30 år senare, går det att spela fotboll med tusenlappar. Malmö har sålt sina möjligheter att ta guld.

Men i det här sammanhanget måste man samtidigt prisa DIF. Amadou Jawo tänder hela laget med sina två mål. Sedan lyckas man stå emot 40 minuter massiv MFF-press. Snyggt, och säkert en av de matcher som de här spelarna kommer att minnas bäst från sin tid i klubben.

10
september
2013

Özil snart utom synhåll?

Real Madrid offrade Mehmut Özil i den miljardkarusell som bland annat lett till klubbens köp av Gareth Bale från Tottenham. Även i Madrid finns gränser för hur högt belåningen kan gå.

Kanske. Snart skriver Cristiano Ronaldo på ett kontrakt som ger honom Europas högsta årslön på fotbollssidan – 17 miljoner euro, mot puttiga 14 millar för Zlatan (det är så svenskens agent kommer att framställa det).

Men i bakgrunden måste man alltså städa bland utgifterna, och då går Özil till Arsenal. Synd, kan man tycka. Därför att mycket pekar på att han här kliver in i dimman, för att försvinna i den engelska ligans mängd av spelare.

Faran är att han försvinner från radarn och blir en ny Rosicky – eller en ny Arsjavin, för den delen. Tjecken går in på åttonde säsongen där, och har inte särskilt mycket att visa upp för de sju år som gått. Lika illa är det med ryssen, som under den tiden hunnit både komma och gå.

Trion har en del gemensamt i fråga om roll på planen och spelstil. Det handlar om den överallt annars så omhuldade "tian", en position som i engelsk fotboll är någonting annat. Snarare ett vakuum än en plats dit bollen till varje pris skall spelas för att sedan gå vidare till målchanser.

Hur ska det sluta? Överlever han? Håller formen för en plats i VM-laget? Vi får se.

• Nu ståtar två man ur dagens svenska landslag överst i tabellerna för spelade A-landskamper och gjorda mål. Tro nu bara inte att det här landslaget hör hemma bland de stora blågula årgångarna.

03
september
2013

Och ärmarna fladdrar...

Det var först i den tionde halvlekens åttonde spelminut som Hammarby lyckades göra första målet i sin nya arena. När DN, som utlyst en tävling i ärendet, räcker över en tröja till målskytten Nik Ledgerwood för signering, då åker rullgardinen ner.

Lagledaren Peter Thunell snor tröjan från en förvånad Ledgerwood och hänvisar till Hammarbys vd Henrik Kindlund, en man som för några veckor sedan sparkade klubbens marknadschef Patrik Ljungström.

Kindlund säger, enligt DN, att "vi tyckte inte att ingångsvinkeln på tävlingen, att vi inte har lyckats göra mål på Tele2 arena, var något rolig."

Nä, kanske inte – men den var sann. Och medan Kindlund försöker växa i sin alltför stora kostym (ny arena, ett lag som spelar som katter, arbetsuppgifter som han uppenbarligen inte kan hantera) tar han kortsiktigt korkade beslut som – faktiskt – ganska bra återspeglar hur Hammarby drivs idag.

Bristen på engagemang och kompetens på ledningsnivå gör att en klubb som drar över 10.000 (trots att man inte har någonting att visa upp) är lämnad vind för våg.

Då är det aldrig roligt att bli påmind om sin egen otillräcklighet. Det är heller inte sagt att det alltid ska vara roligt att vara vd för Hammarby. Om han har tagit jobbet med den förväntningen riskerar det att bli ännu mer fel framöver. Kindlund krymper en decimeter för varje gång han blir arg. Och ärmarna på kostymen bara fladdrar ...

• På fredag möter Sverige Irland. Även där kan det efteråt bli problem att fylla ut västen.

27
augusti
2013

Alltid bäst utan boll

Pia Sundhage har varit nere för räkning efter EM. Men det har inte hindrat henne från att presentera skarpa iakttagelser. Det handlar om det svenska anfallsspelet i turneringen, som "måste bli mer sofistikerat". Det ska ske genom att "samtliga på planen ska vara bekväma med boll."

Så här är det: De spelare som inte var bekväma under EM kommer i fortsättningen att få vara obekväma någon annan stans. Nilla Fischer omskolning från mittfältare till mittback gav mersmak. Lita på att fler spelare kommer att dras ner från mitten.

Det här greppet (att det överhuvudtaget är möjligt, på landslagsnivå) beskriver samtidigt damfotbollens status, utvecklingsmässigt. Det är lång väg kvar, vilket också innebär att det finns utrymme för den här typen av grepp. Som vanligt är det bara att önska Sundhage lycka till.

Allmänt sett säger det också en hel del om fotbollens status i Sverige, något som inte minst har aktualiserats senaste veckan. Manfallet i andra omgången av Svenska cupen – en elefantkyrkogård, om ni frågar mig – är inte enbart ett jubelgrattis till de småklubbar tog segrar som ingen hade väntat sig.

Det är också en larmklocka med höga decibeltal när heltidsanställda (men långt ifrån professionella) allsvenska spelare inte klarar av leka bort deltidslirare från ettan och tvåan.

Varför kan de inte? Därför att de är så otroligt bristfälligt tränade, och det sedan barnsben. Försvarspositionerna och bollvinsterna är allt. Men när man väl får tag i bollen saknas en plan för vad man skall göra med den (som i delar av damlandslagets backlinje). Det är ynkligt men säger mycket om den svenska Kalle Anka-ligan. Precis som Kalle själv står man där utan brallor. Men är trots det så oerhört självbelåtna.

• Hur går det gräset på Friends, förresten?

20
augusti
2013

Mjällby gör det omöjliga

Allsvenskan är, ärligt talat, inte särskilt mycket att lita på. Ta måndagskvällens match i Hällevik, där något försvagade Mjällby tog emot toppjagande Helsingborg.

Om enbart pengar, bredd och resurser fått fälla avgörandet, då hade HIF tagit sina tre poäng och hasat fram i jämnhöjd med ledande Malmö. Men den faktorn, som vi kan kalla kvalitetslogiken, tycks helt saknas i årets serie.

Mjällbys Pär Ericsson spräckte nollan tidigt, blekingarna gick fram till 4–1 och lyckades slutligen vinna med 4–3. Det är inte utan att HIF har fallit tillbaka i den "mjukhet"(=oförmåga att vinna när det verkligen krävs) som så många gånger kännetecknat laget under de 20 år som gått sedan återkomsten till högsta serien. Det är mycket egendomligt att Helsingborg, med sitt material, inte kan prestera bättre. Saknas Mahlangu så mycket?

Samtidigt tar alltså Mjällby tre poäng hemma mot ett topplag. Detta med Daniel Nilsson avstängd och nyttige Haris Radetinac såld till Djurgården. Den sistnämnda affären, som lär ha inbringat en miljon och därmed säkrat Blekingeklubbens ekonomi för ett år framåt, berättar vad det handlar om och hur stor skillnaden är mellan topplaget HIF och (i bästa fall) mittenlaget Mjällby. Jag tvivlar på att HIF:s sportchef Jesper Jansson ens skulle vrida på huvudet om summan nämndes i hans närhet.

Slutligen kan Mjällby alltså rikta en tacksamhetens tanke till Radetinac, som gav en intäkt när han såldes med gällande kontrakt. Man kan också vinka goodbye åt honom. "På återseende" är inte aktuellt, eftersom DIF slukar spelare. Alla som skriver på blir sämre och försvinner ner i det svarta hål, som också är bekant som det stora stjärtavtrycket efter Magnus Pehrsson.

13
augusti
2013

Lika jämnt som dåligt

När varken Helsingborg eller Norrköping kan göra mål får vi en match med två förlorare. Topplaget HIF orkar inte med det som förväntas av ett topplag. Mittenlaget IFK har de flesta av de få målchanserna, men har sålt sina möjligheter att avgöra den här typen av matcher. Resultatet blir att skåningarna tappar initiativet i toppen samtidigt som östgötarna missar chansen till en skräll.

HIF-tränaren Roar Hansen konstaterar att "vi förlorade duellspelet under 90 minuter mot en motståndare som ville mycket." Alltså: HIF:s heltidsanställda och, uppenbarligen, överbetalda spelare tänkte på annat än att försvara sin serieledning. Peking är inte tillräkligt bra för att kunna utnyttja en sådan chans.

Så går det till i en serie där toppen kommer att fortsätta klämmas ihop tack vare de inblandades oförmåga att visa klass. Likadant är det i tabellens andra ände. Ingenting verkar vara avgjort, förutom att det är kört för Syrianska.

Bottenlaget snor köttstycken från varandra, som när BP hyrde DIF:s nya hemmaplan. BP stack med både pengarna (drygt 7.000 åskådare) och poängen. Nu skiljer fyra poäng mellan tian (Gefle) och femtonde lag (HBK). Förra årets överraskningslag Häcken är också indraget. När spelet inte fungerar i stort kvittar det att El Kabir skjuter på allt som rör sig.

Men alla inblandade verkar trots det överlyckliga över den torftighet som bjuds här hemma i konstgräsbubblan. Och i Malmö jublar man när Guillermo Molins kommer tillbaka efter en utlandsvistelse som blev ett två år långt haveri.

Undrar just om han Granqvist på betal-tv har utnyttjat den tiden till att lära sig uttala namnet rätt? Troligen inte.

06
augusti
2013

Svår höst för Norrping?

Det svänger inte om IFK Norrköping. Inte ännu. Men det börjar snart, var så säkra.
Med ett års mellanrum har två skarpa avslutare försvunnit – Shpëtim Hasani, som förra året gick till Örebro, och Gunnar Heidar Thorvaldsson, som i dagarna skrivit på för Konyaspor.

Som det ser ut nu kommer laget i fortsättningen av säsongen att lita till Christoffer Nyman (som varit skadad under våren), Imad Khalili (som för en gångs skull är skadefri, men som å andra sidan kommer att lämna klubben i vinter), orutinerade Isaac Kiese Thelin och nyförvärvet Christoffer Meneses Barrantes (landslagsman för Costa Rica). Högerspelaren Martin Smedberg-Dalence kommer också att sticka efter säsongens slut.

Managern Janne Andersson har plötsligt inga självskrivna spjutspetsar, ingen spelare med kapacitet att slåss i skytteligans topp. Det blir den s.k. fingertoppskänslan som får avgöra. Många svenska tränare framstår i det fallet som hand-amputerade, och sätter utan diskussion de yngsta på bänken och låter lika automatiskt de äldsta känna sig säkra på en plats i startelvan.

Om Andersson förfaller till så enkla grepp, så lär IFK fyra matcher långa svit utan förluster snart vara ett minne blott samtidigt som laget – med 13 matcher kvar att spela – kan komma att sjunka i tabellen.

Peter Hunt ligger bakom den ordning och reda som rått inom IFK Norrköping de senaste åren, och som resulterat i en viss stabilitet. Det är nu han också tvingas inse att det kommer att kosta stora pengar att behålla den rangen i Allsvenskan.

30
juli
2013

Haddad sista pusselbiten?

Hammarby byter tränare med förhoppning om att det ska ge en knuff uppåt. Meningen är att den fjärde säsongen i följd i Superettan också skall bli den sista. Förra året vid den här tiden hade man också tappat gentemot toppen.

Den gången fick truppen en massiv blodtransfusion med hjälp av de pengar som klubben fick i kompensation för den uppskjutna invigningen av sin nya arena. Då blev resultatet ett "jasså", mycket beroende på att man värvade spelare utan urskiljning. Något som i sin tur var resultatet att jobbet sköttes av en oerfaren och ivrig sportchef (Grauers) och en tränare som inte hade något grepp om den inhemska spelarmarknaden (Berhalter).

Djurgården fick samma ekonomiska kompensationstillskott, och det är väl synd att påsta att DIF:s köpraseri gav bättre utdelning än Hammarbys.

Dock har båda sedan dess skiftat sina tränare. Men där DIF-Pehrsson sjappade när frågorna blev för många och svåra har HIF petat sin boss, som i längden gav intryck av att bara ha gått hälften av tränarutbildningen (terränglöpar- och försvarsdelen).

Ironiskt nog kan dock en pusselbit som tillfogades under Gregg Berhalters sista veckor vid rodret (Andreas Haddad) bli den avgörande faktorn i lagets jakt på en plats i nästa års Allsvenska. Ty en storvuxen, tung (och användbar) center var precis det som klubben "glömde" skaffa förra året, när spelare anslöt från när och fjärran.

<<  13 14 15 16 17 [1819 20  >>  

Vi Tippa         Box 17004         104 62 Stockholm         tel: 08-444 74 30         Fax: 08-444 74 39