10
september
2013

Özil snart utom synhåll?

Real Madrid offrade Mehmut Özil i den miljardkarusell som bland annat lett till klubbens köp av Gareth Bale från Tottenham. Även i Madrid finns gränser för hur högt belåningen kan gå.

Kanske. Snart skriver Cristiano Ronaldo på ett kontrakt som ger honom Europas högsta årslön på fotbollssidan – 17 miljoner euro, mot puttiga 14 millar för Zlatan (det är så svenskens agent kommer att framställa det).

Men i bakgrunden måste man alltså städa bland utgifterna, och då går Özil till Arsenal. Synd, kan man tycka. Därför att mycket pekar på att han här kliver in i dimman, för att försvinna i den engelska ligans mängd av spelare.

Faran är att han försvinner från radarn och blir en ny Rosicky – eller en ny Arsjavin, för den delen. Tjecken går in på åttonde säsongen där, och har inte särskilt mycket att visa upp för de sju år som gått. Lika illa är det med ryssen, som under den tiden hunnit både komma och gå.

Trion har en del gemensamt i fråga om roll på planen och spelstil. Det handlar om den överallt annars så omhuldade "tian", en position som i engelsk fotboll är någonting annat. Snarare ett vakuum än en plats dit bollen till varje pris skall spelas för att sedan gå vidare till målchanser.

Hur ska det sluta? Överlever han? Håller formen för en plats i VM-laget? Vi får se.

• Nu ståtar två man ur dagens svenska landslag överst i tabellerna för spelade A-landskamper och gjorda mål. Tro nu bara inte att det här landslaget hör hemma bland de stora blågula årgångarna.

03
september
2013

Och ärmarna fladdrar...

Det var först i den tionde halvlekens åttonde spelminut som Hammarby lyckades göra första målet i sin nya arena. När DN, som utlyst en tävling i ärendet, räcker över en tröja till målskytten Nik Ledgerwood för signering, då åker rullgardinen ner.

Lagledaren Peter Thunell snor tröjan från en förvånad Ledgerwood och hänvisar till Hammarbys vd Henrik Kindlund, en man som för några veckor sedan sparkade klubbens marknadschef Patrik Ljungström.

Kindlund säger, enligt DN, att "vi tyckte inte att ingångsvinkeln på tävlingen, att vi inte har lyckats göra mål på Tele2 arena, var något rolig."

Nä, kanske inte – men den var sann. Och medan Kindlund försöker växa i sin alltför stora kostym (ny arena, ett lag som spelar som katter, arbetsuppgifter som han uppenbarligen inte kan hantera) tar han kortsiktigt korkade beslut som – faktiskt – ganska bra återspeglar hur Hammarby drivs idag.

Bristen på engagemang och kompetens på ledningsnivå gör att en klubb som drar över 10.000 (trots att man inte har någonting att visa upp) är lämnad vind för våg.

Då är det aldrig roligt att bli påmind om sin egen otillräcklighet. Det är heller inte sagt att det alltid ska vara roligt att vara vd för Hammarby. Om han har tagit jobbet med den förväntningen riskerar det att bli ännu mer fel framöver. Kindlund krymper en decimeter för varje gång han blir arg. Och ärmarna på kostymen bara fladdrar ...

• På fredag möter Sverige Irland. Även där kan det efteråt bli problem att fylla ut västen.

27
augusti
2013

Alltid bäst utan boll

Pia Sundhage har varit nere för räkning efter EM. Men det har inte hindrat henne från att presentera skarpa iakttagelser. Det handlar om det svenska anfallsspelet i turneringen, som "måste bli mer sofistikerat". Det ska ske genom att "samtliga på planen ska vara bekväma med boll."

Så här är det: De spelare som inte var bekväma under EM kommer i fortsättningen att få vara obekväma någon annan stans. Nilla Fischer omskolning från mittfältare till mittback gav mersmak. Lita på att fler spelare kommer att dras ner från mitten.

Det här greppet (att det överhuvudtaget är möjligt, på landslagsnivå) beskriver samtidigt damfotbollens status, utvecklingsmässigt. Det är lång väg kvar, vilket också innebär att det finns utrymme för den här typen av grepp. Som vanligt är det bara att önska Sundhage lycka till.

Allmänt sett säger det också en hel del om fotbollens status i Sverige, något som inte minst har aktualiserats senaste veckan. Manfallet i andra omgången av Svenska cupen – en elefantkyrkogård, om ni frågar mig – är inte enbart ett jubelgrattis till de småklubbar tog segrar som ingen hade väntat sig.

Det är också en larmklocka med höga decibeltal när heltidsanställda (men långt ifrån professionella) allsvenska spelare inte klarar av leka bort deltidslirare från ettan och tvåan.

Varför kan de inte? Därför att de är så otroligt bristfälligt tränade, och det sedan barnsben. Försvarspositionerna och bollvinsterna är allt. Men när man väl får tag i bollen saknas en plan för vad man skall göra med den (som i delar av damlandslagets backlinje). Det är ynkligt men säger mycket om den svenska Kalle Anka-ligan. Precis som Kalle själv står man där utan brallor. Men är trots det så oerhört självbelåtna.

• Hur går det gräset på Friends, förresten?

20
augusti
2013

Mjällby gör det omöjliga

Allsvenskan är, ärligt talat, inte särskilt mycket att lita på. Ta måndagskvällens match i Hällevik, där något försvagade Mjällby tog emot toppjagande Helsingborg.

Om enbart pengar, bredd och resurser fått fälla avgörandet, då hade HIF tagit sina tre poäng och hasat fram i jämnhöjd med ledande Malmö. Men den faktorn, som vi kan kalla kvalitetslogiken, tycks helt saknas i årets serie.

Mjällbys Pär Ericsson spräckte nollan tidigt, blekingarna gick fram till 4–1 och lyckades slutligen vinna med 4–3. Det är inte utan att HIF har fallit tillbaka i den "mjukhet"(=oförmåga att vinna när det verkligen krävs) som så många gånger kännetecknat laget under de 20 år som gått sedan återkomsten till högsta serien. Det är mycket egendomligt att Helsingborg, med sitt material, inte kan prestera bättre. Saknas Mahlangu så mycket?

Samtidigt tar alltså Mjällby tre poäng hemma mot ett topplag. Detta med Daniel Nilsson avstängd och nyttige Haris Radetinac såld till Djurgården. Den sistnämnda affären, som lär ha inbringat en miljon och därmed säkrat Blekingeklubbens ekonomi för ett år framåt, berättar vad det handlar om och hur stor skillnaden är mellan topplaget HIF och (i bästa fall) mittenlaget Mjällby. Jag tvivlar på att HIF:s sportchef Jesper Jansson ens skulle vrida på huvudet om summan nämndes i hans närhet.

Slutligen kan Mjällby alltså rikta en tacksamhetens tanke till Radetinac, som gav en intäkt när han såldes med gällande kontrakt. Man kan också vinka goodbye åt honom. "På återseende" är inte aktuellt, eftersom DIF slukar spelare. Alla som skriver på blir sämre och försvinner ner i det svarta hål, som också är bekant som det stora stjärtavtrycket efter Magnus Pehrsson.

13
augusti
2013

Lika jämnt som dåligt

När varken Helsingborg eller Norrköping kan göra mål får vi en match med två förlorare. Topplaget HIF orkar inte med det som förväntas av ett topplag. Mittenlaget IFK har de flesta av de få målchanserna, men har sålt sina möjligheter att avgöra den här typen av matcher. Resultatet blir att skåningarna tappar initiativet i toppen samtidigt som östgötarna missar chansen till en skräll.

HIF-tränaren Roar Hansen konstaterar att "vi förlorade duellspelet under 90 minuter mot en motståndare som ville mycket." Alltså: HIF:s heltidsanställda och, uppenbarligen, överbetalda spelare tänkte på annat än att försvara sin serieledning. Peking är inte tillräkligt bra för att kunna utnyttja en sådan chans.

Så går det till i en serie där toppen kommer att fortsätta klämmas ihop tack vare de inblandades oförmåga att visa klass. Likadant är det i tabellens andra ände. Ingenting verkar vara avgjort, förutom att det är kört för Syrianska.

Bottenlaget snor köttstycken från varandra, som när BP hyrde DIF:s nya hemmaplan. BP stack med både pengarna (drygt 7.000 åskådare) och poängen. Nu skiljer fyra poäng mellan tian (Gefle) och femtonde lag (HBK). Förra årets överraskningslag Häcken är också indraget. När spelet inte fungerar i stort kvittar det att El Kabir skjuter på allt som rör sig.

Men alla inblandade verkar trots det överlyckliga över den torftighet som bjuds här hemma i konstgräsbubblan. Och i Malmö jublar man när Guillermo Molins kommer tillbaka efter en utlandsvistelse som blev ett två år långt haveri.

Undrar just om han Granqvist på betal-tv har utnyttjat den tiden till att lära sig uttala namnet rätt? Troligen inte.

06
augusti
2013

Svår höst för Norrping?

Det svänger inte om IFK Norrköping. Inte ännu. Men det börjar snart, var så säkra.
Med ett års mellanrum har två skarpa avslutare försvunnit – Shpëtim Hasani, som förra året gick till Örebro, och Gunnar Heidar Thorvaldsson, som i dagarna skrivit på för Konyaspor.

Som det ser ut nu kommer laget i fortsättningen av säsongen att lita till Christoffer Nyman (som varit skadad under våren), Imad Khalili (som för en gångs skull är skadefri, men som å andra sidan kommer att lämna klubben i vinter), orutinerade Isaac Kiese Thelin och nyförvärvet Christoffer Meneses Barrantes (landslagsman för Costa Rica). Högerspelaren Martin Smedberg-Dalence kommer också att sticka efter säsongens slut.

Managern Janne Andersson har plötsligt inga självskrivna spjutspetsar, ingen spelare med kapacitet att slåss i skytteligans topp. Det blir den s.k. fingertoppskänslan som får avgöra. Många svenska tränare framstår i det fallet som hand-amputerade, och sätter utan diskussion de yngsta på bänken och låter lika automatiskt de äldsta känna sig säkra på en plats i startelvan.

Om Andersson förfaller till så enkla grepp, så lär IFK fyra matcher långa svit utan förluster snart vara ett minne blott samtidigt som laget – med 13 matcher kvar att spela – kan komma att sjunka i tabellen.

Peter Hunt ligger bakom den ordning och reda som rått inom IFK Norrköping de senaste åren, och som resulterat i en viss stabilitet. Det är nu han också tvingas inse att det kommer att kosta stora pengar att behålla den rangen i Allsvenskan.

30
juli
2013

Haddad sista pusselbiten?

Hammarby byter tränare med förhoppning om att det ska ge en knuff uppåt. Meningen är att den fjärde säsongen i följd i Superettan också skall bli den sista. Förra året vid den här tiden hade man också tappat gentemot toppen.

Den gången fick truppen en massiv blodtransfusion med hjälp av de pengar som klubben fick i kompensation för den uppskjutna invigningen av sin nya arena. Då blev resultatet ett "jasså", mycket beroende på att man värvade spelare utan urskiljning. Något som i sin tur var resultatet att jobbet sköttes av en oerfaren och ivrig sportchef (Grauers) och en tränare som inte hade något grepp om den inhemska spelarmarknaden (Berhalter).

Djurgården fick samma ekonomiska kompensationstillskott, och det är väl synd att påsta att DIF:s köpraseri gav bättre utdelning än Hammarbys.

Dock har båda sedan dess skiftat sina tränare. Men där DIF-Pehrsson sjappade när frågorna blev för många och svåra har HIF petat sin boss, som i längden gav intryck av att bara ha gått hälften av tränarutbildningen (terränglöpar- och försvarsdelen).

Ironiskt nog kan dock en pusselbit som tillfogades under Gregg Berhalters sista veckor vid rodret (Andreas Haddad) bli den avgörande faktorn i lagets jakt på en plats i nästa års Allsvenska. Ty en storvuxen, tung (och användbar) center var precis det som klubben "glömde" skaffa förra året, när spelare anslöt från när och fjärran.

18
juni
2013

Svensk ishockey illa ute

Svensk ishockey går ner sig på alla fronter. Man gör det målmedvetet och utan självinsikt. Snart har alla fattat det som man själva aldrig kommer att inse.
Det började med Riksidrottsmötet i maj. Tappert kämpade man för en linje 51/49-frågan som ingen annan var intresserad av.

Senaste dagarna har vi sett hur en bomb och en ettöressmällare har exploderat.
Bomben var naturligtvis siffrorna, det ekonomiska utfallet, från de två senaste årens VM-arrangemang i Sverige. Brakförlust för förbundet. Bara ockrarna på internationella förbundet IIHF fick ut vad de förväntat sig.

Knallpulvret var Elitseriens omdöpning till Hockeyligan samt flyttandet av slutspelsstreck i tabellen. Fortfarande ingen utökning. Inte till 16 lag, inte ens till 14. Snacka om att servera härskna rester som pyttipanna.

• Men innan hockeyns antagonister ute i Solna förvrider sina ansikten i skrattkramper kanske man bör fråga sig:
Behöver vi ha spelbart underlag på Nationalarenan?
Behöver vi ha en fungerande säkerhet på Nationalarenan?
Behöver vi ha en trivsam miljö inuti Nationalarenan?
Behöver vi ha framkomliga tillfartsvägar till Nationalarenan?
Behöver vi ha en fungerande catering i Nationalarenan?
Behöver det ekonomiska upplägget kring Nationalarenan ha någon som helst trovärdighet och/eller transparens?

Tror inte att varken ishockeyns eller fotbollens företrädare har gjort sig förtjänta av någon sommarledighet. Det har däremot ni, kära läsare. Vila medan ni kan. Jag kommer igen i höst...

11
juni
2013

För mycket, för dåligt

I ett läge när både Hammarbys och Brages anhängare är nere i en av sina återkommande tonårsdepressioner, triggade av favoritklubbens insatser i seriespelet, så kan det finnas anledning att påminna om varför saker och ting ser ut som de gör.

Båda klubbarna har "satsat" – men ingen av dem tycks ha fått ut den väntade effekten av de pengar som pumpats in. Satsningen består i båda fallen dessvärre av att man urskillningslöst har kontrakterat varenda spelare som räckt upp handen.

Mer eller mindre okända (eller ökända) spelare har samlats på ett ställe. Hammarbys tränare Berhalter fick en samling nykomlingar i knät förra sommaren, sedan det efter hans första halvår stått klart att någonting ytterligare måste till. Conny Karlsson i Brage anställdes i ett sent skede, sedan det spruckit med den duo som hade jobbet före honom. Halva truppen var ny.

Det här med att bygga lag är ibland både känsligt och komplicerat. Idealet är att gradvis plocka in nya namn i en redan fungerande struktur. Om många nya anländer samtidigt kan man bara hoppas att merparten av pusselbitarna faller på plats av sig själva.

Om så inte sker får man problem. Det blir rent ut sagt bisarrt om ett nyskapat kollektiv utkristalliserar ledartyper vars käft (för det är ofta den det handlar om) är större än deras spelmässiga talanger. Då läggs all energi på att försvara sin egen (och meningsfrändernas) plats i startelvan, ingen energi alls på att få laget att fungera på så många punkter som möjligt.

IFK Norrköping fungerade på det här sättet för fem–tio år sedan. Djurgården försnillade sin topposition genom ogenomtänkta värvningar. I dagens allsvenska är det Öster som ligger närmast den här beskrivningen.

04
juni
2013

Vart tog Karl-Erik vägen?

Erik Hamrén ville inte kalla in en ersättare när Tobias Hysén drog sig ur den pågående landslagssamlingen, med tre landskamper på en dryg vecka. Hamrén håller sig till Zlatan och de båda skadeskjutna komplementen Elmander och Toivonen, som av olika skäl inte har spelat särskilt mycket under den gångna ligasäsongen.

Av de två sistnämndas tankspridda och okoordinerade insats mot Makedonien kan man sluta sig till att vem som helst just nu vore bättre att stoppa in. Vem som helst som spelar regelbundet. Men Hamrén anser att det inte finns någon som duger. Oklart varför. Det är besked av samma tyngd som när SvFF ena dagen förkunnar att Alexander Gerndt kan vara med i landslaget, och att han själv nästa dag säger att nej, det kan han visst inte. Det är ogenomtänkt och rent ut sagt korkat (i båda fallen).

Det är inte utan att det just nu tornar upp sig kring detta, det största idrottsförbundet vi har. Tre av SvFF:s evenemang på sistone (Argentina, cupfinalen och Makedonien) har ett gemensamt – planinvasioner av varierande grad och styrka, som i alla tre fallen säger oss att man inte ägnat en minut åt att tänka över spelarnas säkerhet (Malmövakterna hade precis som vanligt händerna i byxfickorna). Det står vidare klart för var och en att idén med naturgräs i Friends Arena aldrig kommer att slå rot ordentligt. Sedan kan man fråga sig vad, och hur mycket, som kan gå fel under det kommande EM-slutspelet för damer. Bortrövade spelare? Våldtäkt i mittcirkeln? Allt givetvis i direktsändning.

Det enda som tycks vara fullständigt klart är att SvFF:s relativt färske ordförande, förre fångvaktaren Karl-Erik Nilsson, har gjort sig osynlig och därför blivit en man vi kan vara utan. Vad tycker han? Vad tänker han göra? Var är han?

28
maj
2013

Neymar hot mot Messi?

Barcelona skriver ett femårskontrakt med Neymar från Santos i Brasilien och frågan är hur det kommer att fungera.
Denne 21-åring A-lagsdebuterade 2009 och har två gånger – 2011 och 2012 – utsetts till Sydamerikas bäste spelare. Han är bl.a. mycket målfarlig och har hittills prenumererat på centerplatsen i både Santos och Brasiliens landslag. I båda fallen handlar det om 4–3–3, precis som i Barcelona.

Gott så långt, bortsett från att en viss Lionel Messi byggt upp sitt världsrykte med just den positionen som utgångspunkt. Frågan är nu om den snart 26-årige argentinaren kommer att se sin nye brasilianske lagkamrat som en kollega eller som ett hot.

Vi minns alla att det inte funkade med Zlatan. Messi ville inte bli utputtad på en kant, vilet han blev i och med att svensken ställde sig i mitten utan tillstymmelse till att vilja skifta positioner med någon. Det var Miessis invändning. Tränaren Guardiolas gick ut på att svensken drog på sig för många frisparkar på offensiv planhalva. Illa för ett lag som vill hålla bollen så länge som möjligt.

Messi och Neymar har antagligen större förutsättningar att lyckas. Den unge brassen kan spela på kanten, eller som offensiv mittfältare, och det betyder att de båda inte nehöver trampa varandra på tårna. Bördan faller faktiskt på tränaren Vilanova, som har en hel att fundera på. Orkar Iniesta och Xavi? Är David Villa och Fabregas rätt spelare att fortsätta med? Hur skall mittfältets balans se ut? Två bakre bållhållare (Busquets och Xavi) och en offensiv (Neymar eller Fabregas) eller skall den nye ta en plats på kanten?

Bara ett är säkert: Det är med den här värvningen som Barcelonas generationsväxling inleds på allvar.

21
maj
2013

Tunga tior på Wembley

På lördag öppnar Wembley Stadium sina portar för Bayern München och Borussia Dortmund, årets tyska finalpar i Champions League.
Europeisk expertis har trots Barcelonas eliminering behållit fattningen. I motsats till i vår lilla ankdamm, där han-utan-axlar och andra som anser sig veta påstår sig se någonting nytt och "modernt" (huuu) i det tyska medan det stackars spanska, underförstått, är överspelat.

Vi kan väl enas om att Lionel Messi är själva förutsättningen för att Barcelonas spel skall fungera (det har framgått de gånger han har tvingats vila under våren). Barça utan den lille är som det svenska 94-landslaget utan Tomas Brolin. Herrejösses vad stelt det blev sedan han brutit foten mot Ungern hösten efter USA-VM. Några år senare var förbundskapten Tommy Svensson borta och ersatt av folk med svag självbild som trodde att svensk fotbolls framtid fanns i Norge. Det höll väl inte så särskilt länge.

Nu är frågan vad de tiki-taka-frälsta ska hitta på härnäst. Häckens tränare Peter Gerhardsson kallade Bayerns försvarsspel "modernt" i DN. Vad han menade var att försvarsspelet börjar direkt när laget blivit av med bollen. Det moderna består alltså i att man pressar som Ajax gjorde redan för 40 år sedan.

Det finns dock ytterligare en detalj, en minsta gemensam nämnare mellan Barcelona och Bayern München. Det är inte Pep Guardiola, utan Louis van Gaal. Den holländske tränaren har arbetat för båda klubbarna. Även om han är tämligen odräglig (han tror numera att det är han som uppfunnit fotbollen) så var det han som skapade det "moderna" genom att se till så att även den i alla år så omhuldade 10:an (spelaren bakom centern i 4–3–3) tar sin del i pressen. Allt för lagspelet. Svårare än så är det inte och det är där lördagens match kommer att avgöras.

14
maj
2013

Tålamod lönar sig

Att Manchester City sparkar sin tränare Roberto Mancini samtidigt som Häcken bryter samman på Olympia (0–5) föder några tankar om långsiktighet.

Mancini ledde förra året City till klubbens första ligatitel på 44 år. Men i år har han "misslyckats med att nå klubbens mål" (om man skall tro Citys hemsida). Man City är i år ligatvåa och cupfinalist. Men besvikelsen över höstens kvaddning i Champions League hänger kvar. Klubben har en ägare (Khaldoon Al Mubarak) som tycks tro att investerade pengar tvunget måste förräntas i form av pokaler. Men med hjälp av dessa pengar och en duglig manager (som bl.a. tvingades handskas med den notoriske Balotelli) har City trots allt tagit klivet upp från mitten av Premier League till dess topp. Det verkar inte räcka. Som om allt berodde på vad City självt uträttar.

I Allsvenskan är förra årets komet Häcken vingklippt. Skyttekungen är borta och alla motståndare vet nu hur man skall tas med laget. Det hindrar inte att fansen ställer frågor som "Vart har spelet tagit vägen?", övertygade som de är om att klubben i deras hjärta numera har en given plats på prispallen. Snart börjar väl Gerhardsson kallas "odugling".

Alldeles i bakgrunden av allt detta är Kalmar på väg tillbaka. 2008 års guldklubb har byggt upp ett nytt lag, till inte obetydlig del bestående av spelare som fanns i klubben redan under guldåret, men som då var pojklagsspelare eller juniorer. Hittills har KFF varit svårslaget. Men med bättre spets framåt kommer man att klättra ytterligare i tabellen. Det intressanta är att samme tränare (Nanne Bergstrand) ligger bakom klubbens etablering i Allsvenskan, framgångarna och återuppbyggnaden. Han leder just nu klubben för elfte året i följd, det trettonde totalt, och har i lugn och ro kunnat ta ut KFF:s framtidskurs. Först i år har han tyckt sig kommit så långt att förre lagkaptenen Henrik Rydström (37) kan bänkas. Det finns hopp.

07
maj
2013

Förbundet som inte törs

Än en gång visar Svenska Fotbollförbundet att man inte bara är landets i särklass största specialidrottsförbund, utan att man också (av någon anledning) är det absolut fegaste.

Dokumentärfilmaren Tom Alandh hade kommit överens med Erik Hamrén om att göra ett porträtt av förbundskaptenen, och hans våndor under årets väg mot VM-slutspelet.

Men när detta blev känt på förbundskansliet uppstod problem. Den som ryckte ut var landslagschefen Lars Richt, mera känd som "rädslans överstepräst". Richt krävde regleringar och begränsningar. Uppdragsgivaren SVT:s förhandlingschef Jan Olsson har aldrig varit med om något liknande. Tänk om en dokumentär skulle visa hur Zlatan lever rövare bakom kulisserna? Hu så hemskt (som om man inte redan begript det...).

Än en gång försvinner ett intressant och belysande projekt i ett disav harklingar och bortvända ansikten. Förra gången var det författaren Åke Edwardson först fick ja och sedan ett diffust nja (eller nej?) när han hösten 1999 följt med landslaget till Sydafrika för att påbörja en bok om landslagets väg till EM-slutspelet året därpå. För den som inte minns kan det vara värt att påminna om att det blågula besöket ingick i ett större sammanhang (marknadsföring av JAS Gripen) och att landslaget för säkerhets skull förlorade sin match därnere...

Så fortsätter alltså det största förbundet att odla sina fobier. Ytterligare ett exempel på det kom för några veckor sedan, då det stod klart att SvFF vantolkat utslaget av en egen enkät i 51/49-frågan inför Riksidrottsmötet och meddelade att man (fegt) avstår att driva frågan om att SvFF och andra förbund själva ska kunna besluta om att tillåta ett uökat externt ägande i Idrotts-AB.

Ingen idrottspolitisk framtidsvision, ingen vilja att visa upp verksamheten för de tusentals som köper tröjor och matchbiljetter. Vare sig stake eller generositet. Bara rädsla, och ett finger i luften för att läsa av vindriktningen.

30
april
2013

Självförvållade problem

Magnus Pehrssons och Tommy Jacobsons avhopp från Djurgården har lett till det goda att fler och fler fotbollsansvariga drar upp sina huvuden ur sanden och börjar berätta.

Fenomenet att supportrar hör av sig när det går uselt för det egna laget är någonting som tycks ha uppstått i samband med Allsvenskans publikboom, alltså kring år 2000. Lika länge har de berörda kollektivt tigit och låtsats som om det regnat. Och det är en talande bild av hur fotbollen (primärt) och de samhällsresurser som står till buds (sekundärt, eftersom fotbollsfolket hellre tigit än gått ut offentligt och slagit larm) föredragit att negligera problemet.

Att Pehrsson och Jacobson sedan väljer att drypa av i ett läge när båda nått vägs ände – ja, det är en tillfällighet som också måste betraktas under lupp. Pehrsson har krävt (och fått) stora befogenheter för att rumstera om i DIF:s trupp. Det är numera allom bekant att han på två år tagit in 22 nya spelare och samtidigt gjort sig av med 33 förbrukade.

Om han stannat, vad hade han i så fall krävt i sommar? Ytterligare elva nya? Och vad hade Jacobson i så fall sagt? De tre som ansåg att Pehrsson borde syssla med någonting annat har egentligen bara satt fingret på en varböld. Klubbledningen har okritiskt låtit Pehrsson leva rövare med spelarna. Resultatet har blivit en stadig försämring av resultaten alltsedan den dag våren 2011 då han tog över.

Sanningen är att Djurgårdens fotbollsverksamhet har saknat mål och inriktning alltsedan den märkliga (och allt nnat än förtjänta) SM- och cupdubbeln 2005.

Precis som en gång Stefan Alvén väljer nu Pehrsson att hoppa av när resultaten har blivit så usla att ett personligt cv riskerar att fläckas.
Att sedan Fredrik Reinfeldt reagerar först när hans egen klubb drabbas säger mycket om vad fotbollsfanatismen gör för att rubba folks omdöme.

<<  14 15 16 17 18 [1920 21  >>  

Vi Tippa         Box 17004         104 62 Stockholm         tel: 08-444 74 30         Fax: 08-444 74 39