23
april
2013

Stäng lekis på Kakis!

Djurgårdens kris djupnar. Kanske borde klubbledning och spelare läsa nedanstående, för att sedan ta ett allvarligt snack med tränaren Magnus Pehrsson.
Det är Tobias Hysén, anfallare i förra årets olyckslag IFK Göteborg, som bemöter Jonas Therns kritik av Blåvitt ("brottarfotboll"):

– Jag tror att det har blivit uppförstorat. Jag tror att han menar att han förespråkar en fotboll där det ligger mer fokus på passningar, teknik och speluppbyggnad. Och det köper jag. Det är den fotboll som alla vill spela. I en perfekt värld kan du försöka göra det. Men med den historik och med det självförtroende vi gick in i säsongen med har vi inte råd att spela så, sade Hysén till TT efter bortasegern i Åtvidaberg.

Hysén kan kosta på sig den storsintheten. Hans IFK leder ju Allsvenskan. Pehrsson har däremot gått i försvarsställning. Först ignorerade han den insändare som publicerades i DN och kompletterades med talande siffror vad gäller DIF:s spelaromsättning under Pehrsson (22 in/33 ut). Därefter gick han till motangrepp, men hade inte mer att komma med än att han tyckte att det var "usel journalistik".

Idag är det väl så att man utan vidare kan tala om "uselt tränarjobb". Och tro dessutom inte att klubbordföranden Tommy Jacobson kommer att visa tålamod i ytterligare två år, vilket var hans kommentar till kritiken mot Pehrsson.

Det går inte att babbla om "visioner" angående spelsätt. Inte när man oavlåtligen är hänvisad till att använda de spelare man faktiskt har till hands. Kanske dags att stänga lekisverksamheten på Kakis? Kanske dags att vakna?

16
april
2013

Företagsnytt från Fläns

I dessa tider av apotekskris välkomnar vi en ny aktör. Det är HA:s Droghandel som öppnar i Solna. Företaget utnyttjar det råtthål i anslutning till likaledes nya Fläns Arena som häromveckan övergavs och blev ledigt för uthyrning.

Tjohan Hålligånglund, presstalesman för HA:s Droghandel, ger närmare detaljer:
– Rätt vad det var, så var det ledigt. Bara sådär. Helt underbart. Vi behövde bara pilla bort namnskylten på dörren – jag tror det stod Andersson – och flytta in med varulagret.
Vem blir föreståndare?

– Det blir en kille som kan det här. Han kommer närmast från en tjänst som fönsterputsare på dambadhuset.
Fönsterpustare?

– Eller om han var boxare. Jag minns inte så noga. Men han kan det här i alla fall. Och om han inte skulle kunna det, så vet vi sedan gammalt att han är bra på att ta instruktioner.

Vad är den strategiska tanken bakom HA:s Droghandels etablering vid Fläns Arena?

– Nämen det vet jag ingenting om. Jag känner ju egentligen inte personerna bakom. Har inte pratat med dem sedan ... öh få se nu ... inte sen i morse, i alla fall.

Begreppet droghandel känner vi till. Men berätta för oss nyfikna vad HA:s står för.

– Det står för Hjälp AIK. HA:s är i grunden ett konsultföretag som tillhandahåller tjänster som demokratisk skolning och hjälp med ungdomars ideologiska inriktning. Vi bedriver kort sagt ett effektivt värdegrundsarbete.

Och med det åter till studion, där Magnus Pehrsson kommer att berätta vad det finns för gott i hans frysbox denna vecka. Syltade päron? Dansk fläsklägg? Han vet knappt själv.

09
april
2013

Och päronen de falla...

Det var inte första gången. Ej heller den sista. Trots det är det slående hur överraskade alla verkar efter den avbrutna matchen mellan Djurgården och Mjällby.

"Det var ju tråkigt det här, att några få förstör för alla andra." Har ni hört det förr? Klart ni har! Och ni kommer att få höra det igen. Därför att ingen törs på allvar börja gräva i den här gödselstacken. Hittills har nämligen ingen av de berörda parterna tagit problemet på allvar. Undfallenhet är ledordet.

Man säger att det "arbetas" med problemet, att man lägger stora pengar på det etc. Trots detta har det hänt igen. Och som vanligt råder stor förvirring om vad som skall hända härnäst. Men det är inte straffskalorna som är intressanta.

Det intressanta är vad som sägs i den utredning som Björn Eriksson presenterade för två veckor sedan. Den som gör sig omaket att läsa igenom de drygt 400 sidorna får snart klart för sig varför ingenting händer.

Problemet är bekant. Klubbarna vill för allt i världen varken stöta sig med eller göra upp med våldsammaste elementen på läktarna. Man väljer biljettintäkterna framför att skapa en värdig miljö för den del av publiken som sätter själva sporten främst.

Den här undfallande inställningen har odlats så länge att det nu har gått alldeles för långt. De personer som för länge sedan borde ha slagits på käften och visats på porten sitter nu i klubbarnas styrelser. De utgör svensk elitfotboll. De är därmed en garanti för att allt bara kommer att bli värre. Den som håller på och gynnar klubbar som Djurgården och AIK stöder indirekt organiserad brottslighet. Tänk på det nästa gång du lägger några tusen på en säsongsbiljett eller några hundra på en matchtröja.

Heder år domaren som bröt matchen.

02
april
2013

Brölet sätter nivån

Mohamed Bangura orsakade den allsvenska premiärens största ljudorkan när han byttes in för Elfsborg mot sin gamla klubb AIK. Och tomtarna i tv-studion (det var C More som låg bakom mätningen) gjorde stor sak av dessa 109 decibel.

Milde himmel, tänker Bister. Har vi nu fått ett nytt "mätinstrument" som kommer att användas i bedömningen av fotbollsmatcher? Tänk bara: Bollinnehav och ljudorkan. Tillsammans. Oslagbart, tänker C More.

Men då har de inte varit hemma hos Bister. Decibelnivån vid beskedet om att Öster försäkrat sig om "kapet" Pablo Piñones Arce (ett utdraget tjut) eller reaktionen varje gång Magnus Pehrsson sagt att Djurgården hittat en drömspelare (asgarv kombinerat med trumspel på kastrullerna) slår flåset från Borås Arena, jag lovar.

Det är dock oroande att vi skall fortsätta matas med dessa infantila indikationer på att någonting "stort" har hänt. Lika oroande är det att publiken på vissa håll kommer att hetsa upp sig extra för ett nytt tokutslag på mätaren, för att visa att just deras lag är viktigast. Ironiskt att den sport som är störst i landet och samtidigt har lägst i tak internt skall kvalitetsmärkas med hjälp av ett ordlöst brölande.
Hur man än vänder på det, så är Allsvenskan fortfarande C-betonad töntliga som kan vinnas av vem som helst. Tro inte annat än att Kristoffer Peterson, 18, som häromveckan gjorde debut för Liverpools reservlag, ligger närmare en plats i landslagstruppen (OBS, ett rent teoretiskt resonemang) än Annandagens skarpe Gefledebutant Emil Hedvall.

För så är det. Oavsett om landslagstruppen nomineras av Erik Hamrén och "kliaren" Allbäck. Eller av deras efterträdare.
C More erbjuds härmed att mäta decibelnivån hemma hos Bister när det maktskiftet blir ett faktum. Epokgörande...

26
mars
2013

Blågult bara sjunker

IFK Norrköpings tränare Janne Andersson visade det goda omdömet att somna när han tittade på Sverige–Irland. Hemligheten bakom en framgångsrik tränargärning ligger givetvis i att omdömesgillt kunna prioritera.

Detta gäller också spelare. Och då tänker jag på den svenske lagkaptenen Zlatan Ibrahimovic, som (för vilken gång i ordningen?) visade sin olämplighet för just den uppgiften. Det är liksom inte bara att lägga ner och gå över till gåfotboll när laget fungerar så kryckigt som mot irländarna. Tyvärr är han väl inte rätt man att mana på och få igång spelet i ett bollskrämt blågult gäng.

Men det är å andra sidan symptomatiskt för den typ av ledarskap som sedan några år kännetecknat miljön kring landslaget. Första steget tillbaka togs av Söderberg och Lagerbäck, när de efterträdde den förre elitspelaren Tommy Svensson. GIH-produkterna hade ingen auktoritet i umgänget med spelarna och lät därför de ivrigaste (som Fredrik Ljungberg) vara med och bestämma.

Idag är det ännu tunnare på den punkten. Zlatan gör som han vill. Hamrén rättar till halsduken och hans assistent Allbäck kliar sig mest i ansiktet. Resten av gänget kommer lufsande efter, på behörigt avstånd. Alla utom Mikael Lustig, för han har inget lokalsinne.

Så är det, och det känns mer och mer deprimerande för varje gång laget gör bort sig i en tävlingslandskamp av betydelse. Att spela 0–0 hemma mot ett lag som Tyskland redan bortabesegrat med 6–1 var allt annat än en merit. Allihopa kanske skulle försöka glömma bort sina höga löner, och sina ännu högre anspråk, och bara skämmas?

19
mars
2013

Stödet måste förtjänas

Veckans insikt drabbade en förbittrad Djurgårdssupporter, som hade fått nog av lagets sätt att spela bort chanserna i kampen för att återta platsen i ishockeyns Elitserie.

Han (man kan nog utgå ifrån att det är en snubbe) valde att bjuda ut sin DIF-samling på Blocket, under rubriken "Djurgårdens förbannade hockey". I paketet ingick godbitar som "12 halsduksjävlar, 2 förbannade målvaktsklubbor, 3 sjukt fula mössor som borde slängas, 2 äckliga vimplar, 1 stor flagga med falsk marknadföring på."

Det här är ett ovanligt sätt att kanalisera sin besvikelse på (istället för att slakta motståndarsidan fans eller slå sönder det som finns närmast). Denne Lidingöbo erbjuder sig samtigt att bli supporter till ett annat hockeylag, "vilket som helst".
Kommer framtidens sportfans att bli lika lättrörliga som den politiiska väljarkåren i dessa post-socialdemokratiska tider?

Det skulle sannerligen inte skada, ty det skulle bl.a. minska självgodheten hos de delar av fansen som tror att allt som rör deras älsklingar är hugget i sten oavsett om klubben förtjänar stödet.

Det går an att göra sig av med mössor och halsdukar, kaffemuggar, tröjor och annat krafs. Men jag tänker ibland på de obotliga dårar som döpte sina nyfödda söner efter Hammarbys dåvarande stjärna Sebastian Eguren, en spelare som sade att han "älskade" Hammarby. Ett par år senare dök han upp i AIK:s tröja. Vad gör en besviken Hammarbyfan/familjefar i det läget? Är det någon som vet om barnen fortfarande lever?

• SvFF vill spela VM-kvalet på fredag med stängt arenatak. Besultet tas i samråd med FIFA och motståndarna Irland. Tror inte bandyfinalens inledande bengaler, och svårigheterna att få ut röken ur lokalen, talar till SvFF:s fördel.

12
mars
2013

Elithockeyn är inavlad

Djurgårdens ishockeyspelare håller hoppet vid liv. Men lågan flämtar. Onsdag kväll faller avgörandet. Strax efter klockan nio vet vi om DIF klarat det näst intill omöjliga och gått vidare till Kvalserien.
Under tiden sitter Hockeyligans tolv medlemmar på sina rumpor och tycker att livet i Elitserien skall gå vidare som hittills. Visserligen sjunker publiksiffrorna, visserligen har TV4 sålt slutspelet till Femman. Men ändå: Ändra ingenting. Låt oss sitta här på våra rumpor till tidens ände.

Elitserien är alltför statisk till sin sammansättning och börjar bli inavlad. Därav det vikande intresset. Och de klubbar som lyckas med den svåra uppgiften att åka ur märker först då vilket helvete det är att ta sig tillbaka. AIK hade en lång ökenvandring. Malmö har förstört tiotals miljoner i [de illa planlagda] försöken att komma tillbaka. Och så Leksand.

Leksands IF är sin kommuns allt, fönstret mot världen, den företeelse som placerar en liten håla på (världs-)kartan. Därför får den klubben en stöttning med alla medel, något som vore en omöjlighet i fallen AIK, Malmö och Djurgården. Och oavsett vad Uppdrag Granskning kommer fram till, så är det inte särskilt många av kommuninvånarna som opponerar sig.

I det här läget har HV:s ordförande, som antagligen har huvudet inlåst i ett kassaskåp någonstans, kommit fram till att Elitseriens problem beror på tv-bolagen och deras förmåga att ge tittaren "allt" för en billig penning. Men det är liksom deras affärsidé. Och klubbarna får 25 miljoner per styck, årligen, för att stå ut med det.

Sjukdomsinsikten är minimal. Men att utöka antalet lag till 16, spela i två grupper där alla möter alla (60 omg) med kamp kring två slutspelsstreck skulle onekligen liva upp. Det blir lättare att åka ur. Men det blir också betydligt enklare att hitta tillbaka. Svensk ishockey skulle leva upp igen.

05
mars
2013

Öppna grindar på Friends

AIK har fyra rutinerade mittbackar i truppen. Det är en för mycket. Situationen måste åtgärdas. Men oförmågan att lösa ekvationen på ett sätt som gynnar laget gör att klubben redan i mars riskerar att ödelägga hela säsongen.

Det handlar om Niklas Backman (född 1988), Daniel Majstorovic (född 1977), Alexander Milosevic (född 1992) och Per Karlsson (född 1986). Situatioen är komplicerad. Alla tre har kontrakt som sträcker sig över säsongen 2014.
Majstorovic, som anslöt i somras, har visat sig vara en belastning för laget. Den snart 36-årige (f.d.?) landslagsmannen var skadad när han kontrakterades och har tappat snabbhet. Men han var dyr och en ännu dyrbarare prestige gör att han inte kan/får rubbas.
Milosevic sågs som det stora löftet vid debuten 2011 men blev skadad och spelade bara sex seriematcher förra året. Även där har skador inneburit tappad snabbhet.
Karlsson är äldst i tjänst (debut 2003) men samtidigt ett orosmoment så fort han har bollen. Han är helt enkelt skraj och väljer alltid sidled framför djupled i passningsspelet. Problemet med Karlsson är att han inte vill flytta. Han har det uppenbarligen alldeles för bra i AIK.
Backman är den snabbe, rörlige och pålitlige i kvartetten. Men det ser ut som han också är den som måste offras. Karlsson vill inte lånas ut. Men Backman är den ende av de fyra som kan säljas intresse lär finnas från Molde, som i sommar kvalar till Champions League.
AIK kan alltså mycket väl göra sig av med sin för tillfället bäste mittback. Därför att storsatsningen slog fel, löftet drog på sig skador och n trotjänaren är för bevkväm. Motståndarna tackar och bugar. Det blir öppna grindar på Friends i sommar.

26
februari
2013

Samma sak i Paris och LA

Februari börjar ta slut. För de flesta av oss betyder det bättre tider – mera dagsljus, kanske en solglimt och snart isfritt, både i själen och på trottoarerna.
Men i Paris, denna städernas stad, är läget ett annat. Där ifrågasätts Zlatan Ibrahimovic, som befinner sig mitt i sin vanliga vinterskugga. Inte röra sig. Inte delta i spelet.

Fransk press tycker att formläget är botten. Men i svenska medier blåser man upp David Beckhams PSG-debut, framspelningen till 2–0-målet och det teatraliska firandet.
Någon lägger ord i munnen på Beckham i den mixade zonen och vi får veta att dennes karriär hittills i princip har handlat om detta, att sist och slutligen få spela tillsammans denne enorme svensk. Tränaren Ancelotti "myser" över att de "gillar varandra".
Jovisst. Det kramas och det fjantas. Men över alltihopa, bakom rubrikerna och förstasidorna, väntar nästa veckas åttondelsretur mot Valencia. Det lär gå vägen, efter 2–1 borta. Men sedan väntar med största säkerhet ett bättre lag i kvarten.
Efter den prövningen kommer det sannolikt inte finnas så många anledningar till puss- och kram i Paris.
Men gullandet och bönerna till Beckham ("Men säg att du ÄLSKAR honom!") utstrålar samma värnlösa hysteri som, tyvärr, omger Malik Bendjelloul och hans (sannolikt välförtjänta) Oscar. Svenskens plats i världen, åtminstone bland journalister på uppdrag i utlandet, tycks vara att utkräva innehållslösa hyllningar från förmenta "goda vänner" till en nybakad svensk världskändis. "Al Pacino verkar vara ett fan", säger Bendjelloul. Akta dig Malik. Tro inte allt som sägs.

19
februari
2013

Sundhage värd ett pris

Något slag "Årets-"pris borde redan nu delas ut till Pia Sundhage. Jag tänker på hennes timslånga sittning i tv-programmet Min sanning. Där undvek hon i vanlig ordning att blotta sitt innersta. Men åren i USA har gjort henne oerhört smidig i samtalet kring själva kärnämnet, som i det här fallet är fotboll.

Sundhage är jämnårig med Bister och det är därför bara att instämma när hon radar upp sina idoler – Pelé, Johan Cruyff och Franz Beckenbauer. Just spelet är en bra utgångspunkt för ett samtal om fotboll. Och på den timmen berättade hon mycket om hur en tränare bör arbeta för att locka fram det bästa hos sina spelare. Jag tror faktiskt hon fick fram åtskilligt mera än vad trion Söderberg, Lagerbäck och Hamrén fått ur sig i den vägen under de senaste 15 åren. Och detta utan att i onödan babbla om videohjälpmedel och andra kassa idéer stulna från Drillo Olsen och Bob Houghton. Inga dogmer, alltså. Men desto mera ärligt intresse och ett engagemang som förhoppningsvis är av den smittande sorten.
Nu hindrar inte detta att det här och var lurar en och annan som anser sig ha en oplockad gås med Sundhage. Uteblivna resultat kommer därför ofrånkomligen att leda till att en dumskallarnas sammansvärjning tar form. Motviljan finns där. Men inte argumenten. Jag stötte på fenomenet för första gången en kort tid efter att hon fört USA till OS-guld, i samband med nyheten om hennes utnämning till svensk förbundskapten:
– Jamen hon är ingen bra tränare förstår du, sade en dum, dum gubbe på bredaste småländska.
– Två OS-guld och ett VM-silver, försökte jag.
– Dä ä spelarnas förtjänst, fortsatte gubbstrutten aggressivt.
Tänk på det. Det handlar inte bara om motståndet på planen. I det här fallet får inte heller den råa självmedvetna dumheten räknas bort.

12
februari
2013

Ge oss mera ”shining”!

Inte ens vänskapsstämpeln kunde skymma kvalitetsskillnaden mellan det blågula landslaget och dess argentinska gäster.
Anders Svensson måste uppenbarligen vara med, trots att folk numera skrattar åt honom när det blåser till på mittplan. Lika illa är det med Andreas Granqvist i mittförsvaret. När kommer "Årets Grindstolpe" att bli en egen kategori på Fotbollsgalan?

Ansvarig för ledsamheterna är mannen som sällan tar ut rätt startelva men som alltid knyter halsduken rätt. I det ämnet verkar han ha klarat av alla utbildningssteg. Det är som sagt värre med fotbollen. Och engelskan.
Det börjar ju nämligen slira lite nu, alltsom oftast. Det som från början hette "shine", och bildligen skulle klargöra hur han vill att spelarna skall uppträda, kan nu ibland heta "shining".
Jag vill se Shining, förkunnar den fåkunnige. För Bisters del kan det bara leda tankarna till en långfilm med namnet The Shining, där Jack Nicholson med familj skall hålla koll på ett vinterstängt hotell. Det slutar med att Nicholson blir fullständigt galen och med hjälp av yxa slår sig in i ett rum.
Han replik när dörren har mosats är obetalbar: "Here comes Johnny!" Och det syftar på 1970-talets amerikanske talkshowkung Johnny Carson.
Nu är ju hamrén i och för sig hälsing. Så det finns ändå gott hopp om att han en dag kommer att knäppa ihop västen med gylfen och bli komplett skogstokig. Det kommer att inträffa den dag han blir övertygad om att det är spelarnas fel att startelvan aldrig fungerar. När Hamréns konspirationstänk slår över, då kommer också yxan fram. Halv tre på natten. Svenssons eller Granqvists rum? Den som lever får se.

05
februari
2013

Sjölund tar bussen

Man gör så gott man kan. Frågan är bara om det är förståndet eller kassan som styr när Öster och Åtvidaberg, två av Allsvenskans mindre bemedlade klubbar, lockas att släpa hem sådant som andra klubbar ratat. Värvningarna av Pablo Piñones-Arce (BP till Öster) och Daniel Sjölund (Djurgården till Åtvidaberg) är sådant som får Bister att tänka på en gammal skämtbit:
"Pappa, sopgubbarna är här!"
"Är dom? Säg att vi inte ska ha något!"

Öster har redan en tungfotad anfallare, nämligen Freddy Söderberg som inte hade många rätt i Hammarby. Tillsammans med Pablo bildar han ett par som behöver om inte var sin rullator så åtminstone en segway för att komma rätt i luckorna.
I fallet Åtvidaberg infinner sig den oundvikliga frågan: Vem ska springa när både Kristian Bergström, 39, och Daniel Sjölund, snart 30 (men ser äldre ut), behöver ta igen sig? Eller: Hur mycket tål den investeringen i form av matchfrånvaro? Sjölund har de senaste fem åren, sedan serien utökades till 16 lag, medverkat i 98 av DIF:s 150 seriematcher.
Det är nog tyvärr så att det gärna blir fel när en scoutingansvarig får se extraprislappen glimma i mörkret. Det är bäst att låta skräpet ligga där det ligger. Skor och fotbollsspelare bör få kosta. Det finns oftast goda skäl när klubbarna inte vill förlänga kontrakten med äldre spelare. Att då, som Öster respektive ÅFF, "förstärka" med en målskytt som man inte vet hittar målet när det går för fort eller en mittfältare som sett sina bästa dagar (och helst tar bussen hem till eget straffområde) är att driva tanken om miljövänlig återanvändning lite väl långt.
Ska vi gissa att Öster redan till midsommar har en låghalt brasseanfallare på ingång?

29
januari
2013

Bollkallarna bestämmer

Det walesiska fotbollförbundet har kommit med den första nyktra åtgärden i fallet med Swansea Citys bollkalle och Chelseaspelaren Eden Hazard. Inför nästa månads landskamp Wales–Österrike i Swansea, där klubben ska hålla med bollkallar, har förbundet mycket bestämt sagt ifrån: "Den där figuren vill vi inte se!"
I övrigt har debatten spårat ur ordentligt. Det är mig en gåta hur så många, med engelska FA i spetsen, riktar in sig på att detta skulle vara en variant av barnaga.

Bollkallen är till att börja med överårig (17 fyllda), han är son till en av klubbens styrelseledamöter, han kallades in för att en vakans uppstod i sista stund, han twittrade före matchen om att han skulle göra sitt för att maska om det behövdes och han gjorde det på ett övertydligt sätt genom att först lägga sig på bollen (istället för att göra sitt jobb och ge den till Hazard) och sedan låta påskina att han verkligen blev sparkad.
Här har vi en liten narcissist, som inte förstått sin plats i det stora sammanhanget och säkert trodde att pappa skulle bli glad över tilltaget.
Om detta nu skall försvaras, och om Hazard därför skall stängas av i evighet, så tycker jag nog att vi bör ta steget fullt ut. Låt styrelseledamöterna leka bollkallar. Jag är helt säker på att det finns många som vill. Jag är också helt säker på att det skulle gå överstyr av samma skäl som i Swansea. Föreställ er följande: Stadion i vår. Djurgårdens målvakt tippar ett långskott till hörna. Tommy Jacobson lubbar efter, fiskar åt sig bollen och står i kampsportsmässig färdigställning, psykflinande, när motståndarnas hörnläggare vill ha den. Alla försök att ta tillbaka bollen faller under allmänt åtal.
Det är naturligtvis så det måste gå till. Att ingen har tänkt på det tidigare. Bollkallarnas sammansvärjning.

22
januari
2013

Glappet Guardiola glömde

Bayern München har valt Pep Guardiola som ny tränare. Han tar vid i sommar och kommer till en klubb vars behov av framgång och hävdelse är lika stort som i hans moderklubb FC Barcelona.

Som tränare skördade han stora framgångar med Barcelona. Viktigare var dock att han under sina fyra år som ansvarig (2008–12) utvecklade och finslipade den spelstil vars frö en gång planterats av Johan Cruyff under dennes tränartid (1988–94). Den största enskilda faktorn bakom Guardiolas genomförande var argentinaren Lionel Messi. Med honom kunde man spela som under Cruyffs aktiva tid i klubben (1973–78), d.v.s. utan regelrätt center men också med en utvecklad förmåga att hålla bollen tills luckor uppstod.
Han kommer till Bayern München, en klubb som sedan 2000 vunnit ligan sju gånger (aldrig sämre än fyra), har sex segrar i cupen samt en i Champions League (2001).
Mycket talar för att Pep valt BM därför att dess grundinställning påminner om Barca (bollhållande spel, bred egen rekrytering, färre tvära kast än hos andra alternativ som Chelsea, Man City, Roma och Milan). Fotbollsmässigt kommer han att känna sig hemma, även om en spelare av Messis kaliber saknas.
Likheterna är många. Men det finns ändå ett glapp. Guardiolas utlandserfarenhet består av spel i Italien, Qatar och Mexiko. Bayern har samtidigt aldrig haft en spanskspråkig tränare. Det närmare är italienaren Giovanni Trapattoni (1994/95+1996–98).
Det kan ses som en petitess. Men tänk på att den språkkunnige José Mourinho på sin tid kunde freda sig i Chelsea (2004–07). Något som Luis Felipe Scolari (2008/09) inte alls gick i land med. Två tränare med samma modersmål men med olika förutsättningar.

15
januari
2013

Galet utspel från HV 71

Hans-Göran Frick är ordförande i HV 71. Han är också en kuf som fått det mesta om bakfoten. I lördagens DN angrep han sin egen publik, för att den betalar för lite.
Bakgrunden är att Elitserien tappar publik. Frick skyller detta på att samtliga matcher är tillgängliga via tv (enligt avtal som klubbarna med glädje skrivit under).
– Det är alldeles för billigt att se en match hemma. Säg att du är fyra grabbar som beställer hem en match. Då betalar du inte mycket per person. Det borde åtminstone kosta lika mycket som en biobiljett, säger han till DN.
Därför anser han att klubbarna skall kompenseras. Under nuvarande tv-avtal (löptid 2010–14) får de 12 elitklubbarna årligen dela på 300 mkr. Utan tv-pengar ingen Elitserie. På andra sidan bordet, hos TV4, har sportchefen Hans Pekkari insett att SM-slutspelet kostar mer än det smakar och därför tagit igen en del pengar genom att sälja detsamma till Kanal 5. Mycket pekar på att priserna för tv-rättigheter slagit i taket, åtminstone på den sedan länge överhettade svenska marknaden. Den desperate Frick kan/vill inte inse varför:
För det första har Elitserien tappat otroligt mycket gentemot NHL och (relativt) nya KHL. Elitserien är en B-liga och klubbarna beter sig som B-klubbar när de tar hit 27-åringar med 43 NHL-matcher i bagaget (hellre än att lyfta fram egna ungdomar).
För det andra har publiken säkert också insett att spelmodellen, med en enda serie, är stendöd i längden med sin transportsträcka fram till slutspelet. Varför inte 16 lag i två grupper, med möten tvärsöver men med två slutspelsstreck att slåss kring?
Problemet med Elitserien är att det är klubbarna själva som röstar om förändringar. Klubbarna äger ligan. I NHL är det tvärtom, ligan äger klubbarna och kan sparka ut de medlemmar som inte förstår sin roll. Frick skulle ligga illa till där.

<<  15 16 17 18 19 [2021  >>  

Vi Tippa         Box 17004         104 62 Stockholm         tel: 08-444 74 30         Fax: 08-444 74 39