03
oktober
2016

Vettet regerar i landslaget

Janne Anderssons trupputtagning inför kvalmatcherna mot Luxemburg (fredag) och Bulgarien (måndag) länder honom till heder. Den rent av befäste hans trovärdighet som ansvarsmedveten förbundskapten.

Anledningen var att Emir Kujovic inte kom med. Inget ont om Kujovic. Men han har hamnat på bänken efter flytten från IFK Norrköping till Gent. Andersson valde därför bort en bänkad spelare till förmån för en ordinarie (Toivonen).

Det beslutet visar två saker: För det första att det numera råder en sund konkurrenssituation i landslaget. För det andra att ingen favoriseras (Andersson och Kujovic var ju i samma klubb fram till för några månader sedan). Ett kanonbeslut, som det kommer att visa sig framöver.

• Jag är inte lika imponerad av hur SvFF:s Disciplinnämnd och Besvärsnämnd har hanterat ärendet med den avbrutna matchen mellan Jönköpings Södra och Östersund. Ställningen var 1–1 när en person, uppenbarligen tillsagd att göra så, sprang in och attackerade ÖFK:s målvakt. I första instans fick ÖFK segern med 3–0. I nästa ändrades det till 1–1. Det enda rimliga, eftersom missdådaren inte hade med någotdera laget att göra. Men det var också ett kappvändarbeslut, med tanke på striden kring kvalstrecket. Ryggradslöst rakt igenom.

26
september
2016

Kosovare får sista ordet

Om den som är stor inte är snäll kan saker och ting snart skena iväg och bli hur löjliga som helst. Som just nu i Manchester. Där har Manchester Citys damlag blivit engelska ligamästare. Detta skedde i helgen, med en omgång kvar att spela.

I laget spelar numera Kosovare Asllani. Att hon och Pep Guardiola numera återfinns i samma klubb är nog nästan för mycket, åtminstone för Zlatan Ibrahimovic. Ni minns kanske hur det var på senhösten 2014. Asllani och Caroline Seger molteg på Fotbollsgalan, när övriga församlingen klappade sönder handflatorna i pur hänförelse över Zlatans 43:e Guldboll. Anledningen var hans "cykelskämt" om svensk damfotboll, avfyrat på nämnda gala året före. Ingen i damlandslaget var road av det skämtet. Asllani och Seger markerade på detta sätt hur det låg till.

Några veckor senare hämnades Zlatan på hemmaplan (Paris), genom att kräva "damfritt" när det svenska kungaparet skulle hälsa på PSG. Asllani, Seger och lagets kapten Sabrine Delannoy fick inte skaka hand med CeGe. Jag vill inte påstå att Man Citys damtitel ökar pressen på Man Uniteds herrar. Men någon är antagligen irriterad och funderar nu på ett sätt att paja segerfesten. Tillräckligt för att starta ett krig i vissa delar av världen.

19
september
2016

Nedräkning för United

Överraskande nog har även Watford visat sig ha ett kanonlag i år. 3–1 mot Manchester United hemma var Man U:s tredje förlust i rad.

Nu börjar klockan ticka neråt för följande händelser, samtliga tidpunkter värda att slå vad om:
1) José Mourinhos första (och sista?) raseriutbrott. 
2) Rallarslagsmål på träning mellan Zlatan och Wayne Rooney. 
3) Agenten Mino Raiolas totala utdömning av klubben.

Det sistnämnda är det som kommer att dröja längst, eftersom han står på Uniteds lönelista. Men snart, mycket snart, kommer han inte längre att kunna behärska sig.

• Henrik Larsson verkar vara färdig med Helsingborgs IF. Troligen är förhållandet ömsesidigt. Facit visar att han – om han nu alls ska vara tränare – inte bör stanna i mer än ett år. Så var det i Landskrona och Falkenberg. Sedan tar förtryckartendenserna över.

• GIF Sundsvall spräcker sin tränarduo Joel Cedergren/Roger Franzén. I takt med att klubben sålt spelare och rakat in pengar hade de båda börjat träta om hur laget och spelet ska se ut – baksidan med delat ledarskap. Ansvaret kan ju inte delas om man inte får igenom sina idéer. Franzén fick gå.

12
september
2016

Förlängning? Ja tack!

Zlatan Ibrahimovic har inte kunnat smälta sin karriärs stora misslyckande, säsongen i Barcelona (2009/10), och i lördags stod "hämnd" på programmet. Manchester Uniteds nya storstjärnas vrede skulle ha gått ut över Manchester Citys nye tränare, Pep Guardiola.

Men det blev ingenting av med den saken. Fotboll är (fortfarande) en lagsport och City var det bättre laget. Man tackade och tog emot när Uniteds backar begick generalfelet att kortpassa till sitt eget mittfält. Pressen satt som en smäck och de röda fick aldrig igång spelet. Åtminstone inte före paus.

Zlatan satte ett omöjligt läge men missade flera enklare. Dock slapp han bli uthängd för detta. Tränaren José Mourinho lät istället sitt dåliga humör gå ut över Lingard och Mkhitaryan, två spelare som antagligen förlorat A-laget ur sikte för den närmaste framtiden. Portugisen kanske bör fråga sig själv varför Rashford fick börja på bänken.

Guardiolas lag vann och kan slappna av för några dagar. Mourinhos lag förlorade och går mot en vecka där syndabockar ska pekas ut. Samtidigt kommer rykten som säger att United vill förlänga ytterligare två år med Zlatan, till 2019. Inte mig emot. Tror inte ens Guardiola misstycker.

04
september
2016

Jimmy svalde hela betet

Jimmy Durmaz har gråtit ut. Det är synd om honom. Han är så ensam, nämligen. Åtminstone på landslagssamlingarna. Ingen Zlatan. Ingen Zengin. Och de övriga verkar han inte vara särskilt bekant med.

Men han är inte mera bortkommen än att han gör som Zlatan sagt och puffar för dennes återkomst i blågult. Durmaz vill få igång snacket om att "det är tomt efter Zlatan" men vill samtidigt inte säga vad de inbördes talat om. Sådant kallas giftspridning.

För egen del vill jag gärna tro att Jimmy Durmaz är uttagen för att få en möjlighet att göra bort sig. Han har i så fall svalt betet och kan i fortsättningen antagligen koncentrera sig på sin bänkplats i nya klubben Toulouse, där han enligt egen utsago ska börja bygga muskler för att hänga med i svängarna. Bara att sätta igång med bänkpressen.

• Svensk Elitfotboll röstade ner Malmö FF:s motion om konstgräsförbud (endast AIK stödde). "Det vore en återgång till centralstyrning á la Sovjetunionen" sade Elfsborgs Bo Johansson. Men frågan ska trots det utredas. Förhoppningsvis kommer man så här dags nästa år fram till att naturgräs eller hybridgräs är acceptabelt medan dagens rena konstgräsmattor på sikt bör skickas till återvinning. Johansson bör nog boka en hjullastare.

29
augusti
2016

Ett ord i rättan tid

Malmö FF kräver förbud mot elitspel på konstgräs. Efter ett årsmötesbeslut i våras går man nu på offensiven. Klubben har lämnat in en motion till Svensk Elitfotbolls medlemsmöte i Stockholm denna vecka.

Huvudskälen bakom MFF:s aktion är två: Konstgräset anses öka avståndet mellan Allsvenskan och Europa. Med ständigt skiftande underlag i matcherna ökar skaderisken.

Båda skälen är högst rimliga. Den spelstil som utvecklats i Sverige de senaste åren (bl.a. rullande och duttande utan förmåga att slå genomskärare på djupet, usel förmåga att glidtackla etc) lyser igenom när det ska kvalas i Europa. Skaderisken är självklar när sju av 16 lag spelar på naturgräs och övriga på plastplaner i olika stadier av förfall (=förslitningsgrad/hårdhet). Ju äldre spelare desto större problem.

MFF:s Håkan Jeppsson är medveten om sin egen klubbs klimatfördel i sammanhanget och vill därför styra mot antingen naturgräs eller hybridgräs (där en 25 procentig "plaststomme" garanterar ett jämnt underlag – en variant som används nere på kontinenten).

Bister blir lika glad varje gång någon tänker på själva spelet fotboll. Men det var länge sedan nu. Hade nästan glömt bort hur det känns.

22
augusti
2016

Blytungt silver

Damernas OS-silver sätter press på Janne Andersson. Han har redan pudlat bort nationalsången och tagit in en konsult för mycket (Lagerbäck). Med brallorna halvvägs nere tvingas han se hur Pia Sundhages landslag tar OS-silver trots att laget bara gjort fyra mål på sex matcher. Men tack vare en taktisk medvetenhet som blågula elvor sällan varit i närheten av.

Framgångens viktigaste element var förmågan att ändra spelstil med hjälp av ett par byten. Ni kan inte gärna ha hunnit förtränga herr Hamréns byten. Nu menar jag inte mellan kostymerna utan hans eviga trall där en trött, skäggig yttermittfältare ersattes av en annan trött, skäggig yttermittfältare. Effekt? Ingen alls.

Damlandslaget gick med hjälp av två byten från inledande igelkottsförsvar, med en halv spelare på topp, till ett löpstarkt 4–3–3. Det var en njutning att se hur svenskorna slog om i semifinalen mot Brasilien. Med en kvart kvar och megapress på brassorna att anfalla inför hemmapubliken kom bytena. Plötsligt var det svenskorna som anföll. Detta i ett mästerskapsslutspel, i en utslagsomgång – i en typ av match där det svenska herrlandslaget inte haft någonting att komma med under de senaste 20 åren.

15
augusti
2016

Bara början för United

Manchester United klarade av säsongsöppningen i nivå med förväntningarna. Man besegrade Bournemouth borta med 3–1. Det är bra, inte minst med tanke på att laget förra säsongen förlorade motsvarande match. José Mourinho har ännu aldrig förlorat en säsongspremiär i Premier League. Zlatan Ibrahimovic har nu gjort mål i sina debutmatcher i Serie A, La Liga, Ligue 1, Premier League och Champions League.

Men Mourinhos gryta behöver puttra ytterligare en månad eller två. Fler nyförvärv ska inte bara integreras utan också sätta sin stämpel på spelet. Mkhitaryan började på bänken och kom in sista kvarten. Pogba fanns inte med alls. Därför kan ingen påstå att United ännu har skaffat sig ett spel även om en av de nya, mittbacken Eric Bailly, ansågs vara bäst på plan.

"Det är inte lätt. Allting är nytt, från lagkamrater till klubb, miljön, arenorna. Men långsamt börjar jag vänja mig och jag spelar mitt eget spel och hjälper laget att vinna." Så citerades Zlatan i The Guardian. Att han spelar sitt eget spel betyder i det här fallet att han började falla tillbaka och hämta bollen efter en första halvlek utan egen bollkontakt i offensivt straffområde. Sådant funkar mot Bournemouth...

08
augusti
2016

DIF – ett omöjligt uppdrag

Djurgården är en fotbollsklubb med slagsida och att vara tränare där är därför ett omöjligt uppdrag. Klubben har under 2000-talet varit lika framgångsrik som vanskött, lika mycket ett organisatoriskt föredöme som ett avskräckande exempel på vad internt intrigspel kan ställa till med.

Sakernas tillstånd nådde en sportslig botten hösten 2009 när laget kvalade sig kvar mot Assyriska. Några år senare var det allmänna kaoset totalt när pratkvarnen Magnus Pehrsson fått härja fritt och drivit upp spelaromsättningen till en sanslös nivå. Miljoner hade gått upp i rök och hösten 2013 var det norrmannen Per Mathias Høgmo som räddade laget.

Nu har Høgmos efterträdare Per Olsson fått foten. Han anställdes med löfte om att få arbeta långsiktigt, det enda arbetssätt han känner efter decennier med Gefle. Men då hade han inte räknat med sportchefen Bosse Anderssons tvångsmässiga köpande och säljande av spelare. Spelaromsättningen är inte mindre nu än under Pehrsson. Skillnaden är att den ger vinst. Allt annat är oväsentligt. Efter 30 månader med det arbetssättet har nu Mark Dempsey plockats in med en uppgift: Att rädda vad som räddas kan. Lycka till, säger Bister.

21
juni
2016

Det räcker nu

Två matcher utan att träffa målet och trots det betraktas en seger över Belgien och avancemang till åttondelsfinal som en realistisk möjlighet. En svamlande förbundskapten och en ensam storstjärna som faktiskt själv verkar tro på allt meningslöst prat som kommer ur hans mun. Än så länge får de hållas. Ty så här är det att leda ett landslag och så här är det att vara högavlönad fotbollsstjärna med internationellt renommé. Är det? Verkligen?

Kanske inte. En titt på ett annat av slutspelets 24 lag pekar åt annat håll. Jag talar om Wales, ett lag väl så beroende av en enskild spelare. Men Gareth Bale tycks ha undgått att drabbas av storhetsvansinne, trots att han var hyllad redan i Tottenham Hotspur, trots att han sedan några år spelar för Real Madrid som nyligen vunnit Champions League för andra gången på tre år. Bale har så här långt gjort mål i varje match – står för hälften av sitt lags sex fullträffar – och har inte visat tendenser till att förtrycka sin omgivning.

Jag tror inte den följande ordväxlingen vore möjlig i det walesiska landslaget: Den yngre spelaren (Niklas Hult) tar på en samling chansen att fråga lagets kapten (Zlatan Ibrahimovic) hur det är att spela i Frankrike. Anledningen är att Hult nyligen skrivit kontrakt med Nice. Svaret spränger alla gränser: "Det tänker jag inte berätta för en snorunge som du."

I ett annat sammanhang ställer Z ultimatum när kungaparet skall hälsa på i Paris. "Mig kan de träffa, men inte svenskorna i damlaget." Varför inte? Därför att han fått höra att de inte applåderat när han tagit emot Guldbollen.

Så går det till i och runt det svenska landslaget och för min del kan denna svarta fars få sitt oåterkalleliga slut med onsdagens match mot Belgien. Janne Andersson kan lika gärna skjuta sig i skallen som att ens tänka tanken att inkludera Z i sina framtidsplaner. Håkan Ericson vill ha med Z till Rio och får faktiskt skylla sig själv.

14
juni
2016

Italien tar hem gruppen

Det var klasskillnad mellan öppningsmatcherna i EM:s E-grupp – Irland–Sverige och Belgien–Italien. Först var det byfesten, där var och en vinglar runt som det passar med burken i näven. Sedan var det banketten, med finporslinet framtaget och en tanke bakom både dukning och bordsplacering.

Bara målvakten Andreas Isaksson höll blågult kvar i matchen. Irlands ledningsmål kom i början av andra halvlek, efter en kort period av intensiv irländsk press. Först ett skott vars retur gick rakt ut (att ingen fanns där ...). Bollen sedan ut till höger. Coleman vände ut och in på Forsberg och lyrade mot straffområdets bortre hörn. Sverige hade i det läget åtta utespelare i det egna straffområdet. Men eftersom hela det svenska försvaret glodde på bollen hade man ingen koll på Hoolahan, som stod fri och fick den tid han behövde för att nypa till. Sveriges kvittering var en skänk, en framtvingad situation där backen Clark inte vågade släppa Zlatans inlägg förbi sig. Han försökte möta och språngnicka tillbaka bollen men tryckte istället in den i eget mål.

Allting låste sig till en början kring Zlatan. Spelet förbättrades efter hand men det blev aldrig mer än knallpulver framåt. Att Lustig tvingades ut var en skänk. Däremot gick Olssons hyllade framfart till vänster ut över Forsberg, som på ett ovant sätt tvingades inåt. Guidetti erövrade startplatsen från bekväme Berg. Men spelet var påvert och 1–1 rättvist. Ingen hade förtjänat att vinna.

Nu väntar Italien–Sverige (fredag) och Belgien–Irland (lördag). Italienarna övertygade stort mot Belgien och vann med 2–0 efter att ha hittat smarta och eleganta lösningar på de problem som uppstod. Belgien hade, som väntat, svårt att få ihop alla enskildheter till en enhet. Sverige kommer att få skotta ner sig mot gruppens bästa lag. Belgarna kan gå på en ny käftsmäll.

07
juni
2016

Svaga val kan straffas

På måndag är det dags – Sveriges EM-premiär mot Irland i Paris – och sällan har jag varit så osäker på ett blågult lag. Förr har startelvan oftast varit given. Liksom uppfattningen om motståndarlagens kapacitet. Så icke denna gång.

Irland har gruppens bästa lagmoral och det kan ta dem långt. Italien lider av att landslaget kör en spelstil som man inte längre behärskar – den att bevaka en tidig ledning genom att dra sig tillbaka. Belgien har delar av försvaret utslaget, är starka på kanterna men vet ännu inte hur man ska få ut max av Kevin De Bruyne.

Sverige tycks ha "satt" laget och i valet av de sista pusselbitarna ser vi hur favoritism, Zlatans inflytande och förbundskaptenens avsaknad av en fotbollsskolad assistent leder till märkliga beslut. Flankerna är akilleshälar med de svaga korten Mikael Lustig och Martin Olsson. Den förstnämnde har ingen klar strategi i uppspelen. Han trasslar in sig och hamnar i panik när motståndarna pressar och blir antingen av med bollen eller lämnar inåt/bakåt till en lagkamrat i ett ännu vanskligare läge. Olsson bara springer. Hela tiden. Oavsett vad som är bäst i varje given situation.

Victor Nilsson-Lindelöf till höger och Jonathan Augustinsson till vänster vore ett mer balanserat val. Men den stora frågan är varför en av tyska ligans bästa backar inte är med. Erik Hamrén vill inte diskutera varför Oscar Wendt står utanför. Antingen beror det på Hamréns långsinthet eller så hänger det på att någon annan gett den avgörande knuffen i beslutsfattandet. Oavsett vilket så är det val som kan få digra konsekvenser.

Sedan är ju frågan vem som spelar bredvid Zlatan. Bisters röst går till Guidetti, som har det hjärta som den söndagsbetonade stiljoggaren Berg saknar. Men även här (och särskilt här) har Den Store utslagsröst.

31
maj
2016

Landslaget saktar in

Det är en milsvid skillnad mellan Sveriges och Irlands förberedelser inför EM i Frankrike. Irländarna spelar för fullt i sina två vänskapsmatcher, mot Nederländerna i fredags (1–1) och mot Vitryssland igår (tisdag). Därefter spikar Martin O'Neill sin trupp.

Sveriges trupp är redan klar. Erik Hamrén har valt en påtaglig inbromsning in efter ligasäsongen. Han ville inte gå in på vad han fått ut av den mållösa matchen mot Slovenien i Malmö, där flera nyckelspelare vilade. Zlatan hade ont, Kim Källström hade ont, Martin Olsson hade ont och Albin Ekdal hade ännu ondare. Men Hiljemark gav mersmak på innermittfältet och det är antagligen något som ställer till det för Hamréns förutfattade meningar angående besättningen på den platsen.

Emil Forsberg var emellertid precis så pigg och på hugget som man kan önska inför ett mästerskap. Han klev av i paus och ersattes av Erkan Zengin, detta kantspelarnas universalgeni som tillbringat snart åtta år i Turkiet utan att förstå särskilt mycket av vad som pågår där. Väl medveten om att han akterseglats av Forsberg i kampen om vänsterplatsen bjöd han på ett mindre genomtänkt utspel angående journalisternas sätt att bevaka landslaget. "Förbjud kritik" var Zengins budskap.

Han jämförde med Turkiet där journalisterna så att säga ingår i landslagets hejaklack. Mycket bättre, tycker Zengin, som verkar trivas bättre i ett nästintill totalitärt statsskick med centralt kontrollerade tidningar och etermedier. Där hade han sluppit läsa detta: Att han tappat något på vägen hit från Trabzon – farten! Jag tror inte att han kommer att vara till sin fördel från sin utsiktspunkt på avbytarbänken. Vi får se vad Den Store anser om det.

Under tiden rycker avsparken mot Irland i Paris den 13 juni allt närmare.

24
maj
2016

Mannen som uppfann fotboll

Louis van Gaal fixade Manchester Uniteds första FA-cupseger sedan 2004. Men han gick bet på att ordna en biljett till Champions League – och där fick klubbstyrelsen den ursäkt man behövde för att göra sig av med honom.

Den numera 64-årige holländaren har fått många nya rynkor i ansiktet under sina två år i Manchester. Det har varit en tuff tid för honom och det har sin rot i att han var precis lika olämplig för jobbet som sin företrädare Moyes. Men det kanske är begripligt att just tränaranställningar inte är den bästa grenen för United efter 27 år med Alex Ferguson.

Louis van Gaal spelade i reservlaget en tid när Ajax var som allra bäst, i början av 1970-talet. Han var mittfältare och sedan libero med bl.a. Royal Antwerp och Sparta Rotterdam. Genombrottet som tränare kom med Ajax 1991–97. Klubben var tillbaka på tronen och spelade Champions League-finaler 1995 (slog Milan) och 1996. Men laget krossades av Bosmandomen.

I Ajax hade han arbetat med yngre och formbara spelare som ställde upp på hans tämligen strikta regemente (de hade ju ingenting att jämföra med). Han är samtidigt en holländare av den typ som gillar att prata (det gör alla holländare, men van Gaal ligger åt det ivriga hållet även i den samlingen). Som alla Oranje-gubbar i tränarskrået lägger han gärna ut texten om "hur och varför". Men i fallet van Gaal kom det ganska snart att låta som om just han uppfunnit hela sporten.

Den självcentreringen har han sedan tagit med sig till Barcelona, holländska landslaget (två gånger på varje ställe) och Bayern München. Den minsta gemensamma nämnaren för hans jobb har varit oförmågan att få spelet att lossna. Det har efter allt prat ofta påmint om kramp.

Nu kommer antagligen José Mourinho istället. Han har ett direkt tilltal till var och en i truppen. Det kan bli bättre. Sommarens värvningar avgör.

17
maj
2016

Och var tog Wendt vägen?

Ibland blir en persons närvaro pinsamt tydlig, trots att denne inte ens finns i rummet. Ta presskonferensenen där Erik Hamrén presenterade EM-truppen. Ordväxlingen mellan Hamrén och ceremonimästaren André Pops gav djupa insikter i hur landslaget styrs.

Den kritiska punkten nåddes när försvarsspelarna presenterats och Pops försynt undrade varför Oscar Wendt inte var med. Wendt räknas för andra året som en av Bundesligas tre bästa vänsterbackar. Han har två kanonår bakom sig med en toppklubb i en av Europas bästa ligor. Trots det har han aldrig varit het i blågult.

Hamrén mulnade och ville inte alls diskutera saken. "Jag vill inte gå in enskilt på varje spelare. Det gynnar varken spelaren eller truppen." Må så vara. Kanske mest på grund av att det är svårt att motivera beslut som inte bär ens egen stämpel. Den Stores närvaro i rummet blev påtaglig. Och något sakargument, utöver att "Zlatan inte vill", är svårt att hitta. Eller också kanske Hamrén är långsint eftersom Wendt tackade nej till en blixtinkallning inför play off-returen mot Danmark i höstas.

• Zlatans senaste skytteligavinst befäster hans ställning som den flitigaste målskytten bland svenska proffs – även om både Gunnar Nordahl (0,77 mål/match) och Gunnar Andersson (0,71) var effektivare (Zlatan: 0,64). Så här ser de svenska proffsens tio i topp-lista ut i absoluta tal. Det gäller spelare som gjort samtliga sina proffsår utanför Norden samt vad de presterat i högsta och näst högsta serien:
1) Zlatan Ibrahimovic 286 mål (444 ligamatcher); 2) Gunnar Nordahl 225 (291); 3) Henrik Larsson 214 (369); 4) Egon Johnsson 207 (326); 5) Gunnar "Säffle" Andersson 203 (284); 6) Kurt Hamrin 190 (400); 7) Ove Grahn 141 (244); 8) Bror Mellberg 129 (230); 9) Ralf Edström 99 (212); 10) Benny Wendt 93 (223), Arne Selmosson 93 (295) och Pär Zetterberg 93 (411).

<<  1 2 3 [45 6 7 8  >>  

Vi Tippa         Box 17004         104 62 Stockholm         tel: 08-444 74 30         Fax: 08-444 74 39